Convoj
Convoj har funnits längre än Bloc Party och har alltid varit måna om att göra rätt. Men det är ofta svårt att veta vad som är rätt. Det är till och med omöjligt att alltid göra rätt. Så vi har ansträngt oss för att i alla fall inte göra fel.
Convoj har ett omständligt sätt att skriva låtar. Det gäller att göra så få fel som möjligt och då blir det snävt. Musiken får inte vara för popig å ena sidan, eller för rockig å andra sidan. Inte använda samma ackordsintervall allt för ofta. Inte så utflippad som Mars Volta men inte heller så enformig som Interpol. Det annars så välanvända knepet att köra ett stick i mollparallellen till versen gör vi bara då det verkligen behövs. Att slita ut det för ofta vore banalt. De lite finurliga texterna lånar gamla bevingade ord och handlar om att vara svensk med vad allt det innebär.
För den mindre musikteoretiskt bevandrade kan man beskriva Convojs musik som maskerat pretentiös. Bakom en lättillgänglig sång ligger en matta av smarta, krångliga gitarrer och rytmer. Musiken är, för att använda stora ord, mångbottnad. Och att göra mångbottnad – fast ändå lättillgänglig – indiepoprock med krångliga gitarrer, men utan att fördenskull lura bort lyssnaren tar tid. Så tid har lagts ner. Att lägga ner mycket tid på sin musik har väl aldrig varit fel?
Vi gjorde en demo med bland annat Björn Olsson och hösten 2004 fick vi en stor hype på Internet. Tunga namn inom nätpopen, Matti Alkberg och Terry Ericson, satte igång att sprida vårt namn. Helt rätt. Vi skyndade oss att släppa en EP med i stort sett alla låtar vi skrivit. Den släpptes i april 2005 på Chalksounds och det var skönt att först släppa på ett litet bolag. Det var ju så man skulle göra, tydligen. Först ett litet aptitretarsläpp på ett indiebolag, sen kommer man med det stora artilleriet inför fullängdarsläppet.
När man får en Internethype sker saker snabbt. Man får ett bokningsbolag, förlagskontrakt, spelningar på kreddiga festivaler och spela förband till Black Rebel Motorcycle Club. Så även vi, men vi lät det inte stiga oss åt huvudet. Vi höll lite ödmjukt låg profil utåt, men inom bandet bubblade det av självgodhet. Vi hade funnits i drygt ett år och inte gjort ett enda fel!
När som helst skulle det säkerligen också börja regna lyxiga skivkontrakt på oss. Vi tackade nej till några bolag i väntan på Det Rätta. Men det var också viktigt att inte bli högfärdig. Vi var trevliga mot både förband som småländska fans. En gång spelade Hello Saferide förband till oss. Vi var trevliga mot henne också.
Vi fick en manager som blev lite som en guide för oss i denna indievärld. Alla kanske inte tycker att det är helt rätt med en manager, men det är då minsann inte helt fel heller. I synnerhet när man ska förhandla med storbolagen i US och UK.
Han var ärlig mot oss och hjälpte oss att finna vår identitet. För vi kände ju att vi saknade den här givna bandidentiteten som alla andra verkade ha. Vi trivdes inte med den här mystrevliga approachen, det kändes som att folk misstolkade våra signaler.
Och fel signaler är inte bra. De som kom till våra konserter blev ofta lite besvikna över att vi var så hårda och slamriga, när vi väl satte igång. Vi började spela i svart, lät en grym fotograf ta karga bilder i regnig stadsmiljö och skaffade oss lite mer attityd. Det enda som saknades i vår framgångssaga var bara den där feta dealen. Men den borde komma när som helst.
Under tiden vi väntade på den där feta dealen utvecklade vi vårt sound och skrev färdig vår debutskiva. Vi spelade in det i Tonteknik Studios i Umeå tillsammans med Magnus Lindberg. Vår manager hjälpte oss att renodla musiken. Han var utomstående men inte oförstående.
Vi jobbade hårt för ett dyrt men oslickt sound. Vi betalade med egna pengar, förlagsförskott och så kritade vi en hel del. Skivan osade ju ändå pengar långa vägar, så det var inget att oroa sig för tyckte vi, och ingen annan heller.
När skivan var färdig fortsatte vår manager och vårt förlag att leta skivbolag. Vi hottade upp vår Myspace-sida. Samtidigt började oron sprida sig. Det var snart 2008 och vi hade inte ens släppt en debutskiva. Vad hade vi gjort för fel? Skulle vi kanske tackat ja till de där tyskarna som bara pratade om korv? De hade ju i alla fall råd att släppa vår skiva.
Egentligen slutade vi drömma här. Vi visste att bara någon vill släppa skiten så skulle vi bli jättenöjda. Vem som helst. UK och US i all ära, viktigast för oss var ändå själva musiken.
Vi gav oss ut på en Europaturné med Cult of luna och blev ett bra liveband för första gången. Började så smått skriva nya låtar till ett andra album. Fortsatte att undra om vi skulle få släppa skivan någon gång. Tyvärr så kunde inte vår manager jobba lika mycket med oss så vi gick skilda vägar. Alla hans andra band gick så bra, så han kunde inte lägga den tid på oss som både han själv och vi kände krävdes för att få allt i rullning.
Kanske var det lika bra ändå, tänkte vi. Att vara självständig på riktigt och ta egna beslut behöver inte vara fel det heller. Det var väl så Robyn hade gjort?
Vi lirkade med småbolag, men ingen hade råd, de gick bara i konkurs. Men skam den som ger sig. Och till slut fann vi Wonderland Records. Med dem har vi nu inlett ett nära samarbete, så nära att man inte riktigt vet vem som anlitat vem, så nära som alla samarbeten egentligen borde vara. Så nära att vi, om vi stöter på hinder, klyver dem som yxan delar vedklabben. Och pass på! – i höst kommer ett skepp lastat med gitarrindie när den är som bäst. Exceptionellt bäst.