INTERVJUER MED BÅDE pacific! OCH MIDAIRCONDO I P3 POP I KVÄLL KL: 2200. HÖR pacific! PRATA OM DERAS HÖGAKTUELLA PROJEKT NARCISSUS OCH MIDAIRCONDO OM DERAS ALBUM CURTAIN CALL SOM SLÄPPS I VECKAN.

Programmets hemsida HÄR

TOPPRECENSION I DN.

Klicka HÄR för att läsa intervjun i samma tidning.

Sångerskan/pianisten Ellekari Larsson och cellisten Leo Svensson träffades på klubb Kägelbanan i Stockholm vintern 2002. Och blev kära. Även om det tog paret ett halvår innan de vågade spela ihop, så var det då som The Tiny föddes. Så snart The Tiny var ett faktum sålde Ellekari sin lägenhet i Hornstull för att finansiera inspelningen av bandets debutalbum. (”Det kändes som ett självklart beslut(!)”). Paret hittade nytt boende i ett hyrt fritidshus utanför stan. Så börjar historien om The Tiny.

Sedan dess har det hänt mycket. För utom egna turnéer, har The Tiny spelat och samarbetat med artister som Ed Harcourt, Martha Wainright, Ane Brun (som de driver skivbolag med) Camera Obscura, Anna Ternheim, Heikki, Magic Numbers och Jarvis Cocker. Ellekaris röst har hörts på skivor med Frida Hyvönen, Primal Scream, Peter Björn & John, Taken By Trees, och nu senast i en duett med Freddie Wadling och Magnus Karlsson på ”The Dark Flower”.
Leos stråkarrangemang och cello- och såg-spel har kunnat höras på skivor med Jenny Wilson, Nicolai Dunger, the Concretes, Blood Music, Peter Morén, Anna Järvinen o.s.v.

Lika självklart som att ge upp sin trygghet och sitt boende för konsten (eller popen) är det kanske att efter två rosade album på eget skivbolag och runt 400 konserter världen över, behövdes en paus.

”Till slut rann bägaren över. Hela livet blev The Tinys logistik. Antingen gör vi slut på bandet eller på oss.
Vi hade några spelningar kvar inbokade, varav några i Frankrike på en festival där också Anna Ternheim spelade. Vi började småprata om livet och musiken, och hon var då mitt uppe i att göra sin tredje skiva. Det samtalet slutade med att hon frågade om vi ville spela med henne i stället ett tag. Så nu har vi åkt runt med henne ett år, som hennes band”.

Dock började det klia i låtskrivarfingrarna ganska fort, och det kändes roligt att göra musik igen när kraven försvann. Vårt liv är ju musik. Vi kallade in vår vän Johan Berthling som spelat bas med oss genom åren för ett göra-skiva-möte. Vi ville hitta en producent att jobba med, och med låtmaterialet i huvudet plockade vi förutsättningslöst ut några favoritskivor där vi gillade produktionen. Tre skivor hamnade överst på bordet: Beth Gibbons & Rustin Man – Out of Season, Talk Talk – Spirit of Eden och Pj Harvey -To Bring you my Love. En gemensam nämnare på de två första skivorna är Paul Webb. Han producerade Beth Gibbons-skivan och spelade bas i Talk Talk. Vi tänkte att ”frågan är ju fri”, så vi gav oss helt enkelt ut för att få tag på honom, för att se om han skulle vara intresserad, vilket han till vår stora förvåning var! Vi möttes på halva vägen (Sthlm – London) och spelade in i Kalle Gustafssons (Soundtrack O.O.L.) fantastiska studio i Göteborg.

Och här är vi nu, ett år senare, med skivan i hand.

Varsågod: Gravity & Grace.

Nicolai Dunger har samma klass, artisteri, känsla för stil och tidlöshet som de riktigt stora underhållarna och trots att han till viss del rör sig i en annan genre och kommer från en annan kultur är det lätt att tänka sig denna Pitebo underhålla i bästa Sinatrastil i sammetsbeklädda salonger i Las Vegas när han lätt gråsprängd passerat 70-sträcket. För på scenen är Dunger som ingen annan. Han övertygar, drar dig med, lirkar, skönsjunger, exploderar och framstår som en pastoral rockikon. Dungers enorma intensivitet, karisma och GENI har gett honom en speciell plats i fler hjärtan än de flesta andra svenska artister och då särskilt hos den amerikanska publiken för i USA uppskattas Dunger enormt mycket. Gång efter annan sjunger vår svenska stolthet från norr ut inför fullsatta hus i New York.

På det musikaliska planet kastar sig Dunger mellan olika uttryck, känslor och genrer. Den vilda, otämjbara skaparlust denna man tycks besitta är rent utsagt enastående. Han jämförs med akter som Van Morrison, Tim Buckley, Damien Rice, Jeff Buckley och Nick Cave. Som om detta inte skulle vara bevis nog på Dungers talangs enorma vingbredd har han även arbetat och turnerat med Will Oldham, Calexico, Mercury Rev och Sufjan Stevens.

I sin barndom som till större delen ägnades åt fotbollsspelande och melodikrysslösande upptäckte Nicolai samtidigt musiken. Efter att ha spelat i svenska fotbollslandslaget valde han så småningom att hänge sig åt musiken, och hela tolv skivor senare är Nicolai Dunger en väletablerad artist som ständigt letar efter nya utmaningar och utlopp för sin idérikedom.

Den 14 / 10 släpper sveriges meste och internationellt hyllade singer / songwriter sitt första “riktiga” popalbum sedan Mercury Rev producerade ”Here’s My Song…” från 2004.

“Play” är en svängig, enkel och rootsig sak som med all rätt kan kallas för en comebackplatta. Hans starkaste album såhär långt i karriären är huvudsakligen inspelad i Mats Schuberts (Bo Kaspers) sommarbostad i Storsund utanför Älvsbyn i Norrbotten och samproducerad med Staffan Andersson (Lars Winnerbäck, Gloria, Olle Ljungström). Förutom duetten “Tears In A Child’s Eye” som han sjunger tillsammans med Nina Persson så innehåller skivan några av de mest direkta låtar Nicolai Dunger skrivit. Och mer därtill.

When Ryan Gosling and Zach Shields met in Toronto in 2005 they wanted to hate each other. The two were dating sisters and resented the forced time they were expected to spend with one another, until a conversation stumbled upon their mutual obsession with the Haunted Mansion ride at Disneyland. Zach was so preoccupied with ghosts as a kid that he was put into therapy, and Ryan parents moved out of his childhood home because they believed it was haunted. Neither of them had really outgrown their fascination with ghosts, monsters, graveyards, zombies or anything deathly. Once they realized their shared affinity for the eerie, they started trying to write a theatrical monster ghost love story for the stage. They decided that this story should have music so they began learning how to play various instruments. By the time they had written their first few songs they realized how difficult it would be and how much money it would cost to create the show. They decided to continue with the music and put the play aside. Some of their sounds reflected the music they listened to–a little bit of doo-wop and artists such as The Shangri-Las,The Shags, The Cure, Company Flow, Sam Cooke, The Misfits, James Brown, Bobby Vinton, Joy Division, The Andrew Sisters and Daniel Johnston, to name a few.

Zach and Ryan were also individually inspired by two musical programs of the past. Ghetto Reality is a 60’s musical masterpiece conceptualized by Nancy Dupree (an inner-city school music teacher in Zach’s hometown of Rochester, New York). She made a name for herself and her students when she stepped away from a traditional curriculum to let her students make their own music about things that were relevant to them and their world. In Canada, where Ryan was raised, Hans Fenger brought together 60 untrained children in 1976 and created The Langley Schools Music Project, Innocence and Despair, that featured flawed young voices singing the tunes of The Beatles, The Beach Boys and songs by many other famous artists. It was decided early on that their newly formed band, Dead Man’s Bones, wanted to work kids into what was shaping up to be their first album, Monster Music. There was something about the earnest recordings of those kids that hit a nerve with Zach and Ryan that seemed to resonate with their own musical evolution.

They gave themselves rules for the recording process (akin to Dogma 95) to make sure that their mistakes were captured and integrated into the music making process. Examples of rules ranged from trying not to do more than three takes no matter how bad the outcome, not using any steel string or electric guitars, no click tracks, playing all the instruments themselves even if they had never touched them before, etc. Of course, rules fracture here and there but the intent was to keep focus on not trying to appear more sophisticated than they were or trying to hide where they might be amateur and instead finding a way to feature their faults by framing them with their strengths.

Also incorporated into the project was foley such as tin foil for rain, creaking doors, paper ripping for thunder, foot steps, screaming, crying, waves, werewolf howling, boat noises, crickets, etc. Two years later Dead Man’s Bones finished their record with the L.A.’s Silverlake Conservatory Childrens Choir, produced by Tim Anderson (of Imarobot). Tim was fated to job from the moment Ryan heard him slip Disney’s Haunted Mansion record into a mix while spinning at a party. He became the producer of the group and of Werewolf Heart Records, the label that the trio formed to stay true to the idea of doing everything themselves. Dead Man’s Bones first full length debut comes out October 6th after signing to Anti Records this summer.

Stolta över att vara Amerikanska och Svenska, Bror och Syster (som någon sade: ”står varandra närmare än jag och min syster någonsin skulle kunna göra”). För blod är tjockare än vatten, och låter sig inte påverkas av tidszoner eller konventioner. Likt nomader har de rört sig från plats till plats; Grekland, Spanien, Wisconsin, Honolulu, Stockholm…

Men för tre år sedan bestämde Sarah Parthemore Snavely och Jacob Donald Snavely att de lika gärna kunna stanna i Sverige ett tag. För att hitta ett rum, köpa en cykel, förlora sin ärbarhet, hitta fotfästet, plocka upp en gitarr, stjäla en 4-track (what’s it called in Swedish??), ta sig an ett övergivet piano och sätta igång. Så föddes Dag För Dag.

Deras första skiva, EP:n ”Shooting from the shadows”, släpptes av Saddle Creek Records i maj 2009, och sedan dess har Dag För Dag (tillsammans med trummisen Chuck Bukowski) turnerat våldsamt med Wolf Parade, Cursive, Lykke Li, Shout Out Louds, Handsome Furs, The Faint och The Kills. Varje show en explosion av guld och svett. En ”Joy Division refräng”, ”Kate Bush och Jim Morrison skulle segla de sju haven till deras sjömanssånger.

Nu är Dag För Dag fullt beväpnade. Fem låtar producerade av Richard Swift i deras amerikanska hemland och sju låtar producerade tillsammans med Johannes Berglund i deras nya svenska land. För ett band som lever för livespelningar krävdes långa och hårda förhandlingar med mixerbordet, producenterna, mikrofonerna och mörkret i studion långa
sommardagar: ”Snälla, fånga stämningen och energin och magin som kännetecknar oss på scenen.” Och så, med hjälp av två väldigt beslutsamma trollkarlar vid rodret, kan Dag För Dag erbjuda er ”Boo”, deras första fullängdsalbum.

C.AARMÉ har ingenting kvar att bevisa. De har skapat ett nytt sound. Släppt två fullängdare, otaliga singlar och gjort över 200 livegigs. C.AARMÉ har lagt av att lira tillsammans ett gäng gånger och haft minst två avskedskonserter. De har haft inre motsättingar, regelrätta slagsmål och blivit vräkta från replokaler. En har till och med brunnit ner. Sånt bryr de sig inte om längre. De har återuppstått. De är tillbaka och det känns förbannat angeläget. Det känns 2009, framtid och för alltid. De har gjort en ny påträngande, melodiös, vild, ångande, svängande och frustande skiva.

Den ser sitt ljus 14 oktober.
Den är från dem till hela världen.
De kallar den World Music.

Vi tackar C.AARMÉ.