Nikola & Fattiglapparna
Skulle Zlatan släppt en julskiva?
Livet är kort och listan på skivor jag vill spela in är lång. Följaktligen gäller det att agera medan man lever.
Egentligen var det julskivan som låg högst upp på den där listan. Låtarna som skulle ingå var sedan länge
utvalda, arrangerade och i princip klara att spelas in. Julkonserterna hade jag också färdigskissade. Väl valda
kyrkor och samlingslokaler skulle få avnjuta Stilla Natt och Det är en ros utsprungen i tolkningar á la Sarcevic.
Men så blev det inte. Och kanske kan man beskylla Zlatan för det.
Att Zlatan är en viktig förebild för mig känner nog många till, men nu har han på allvar också börjat påverka mig
eftersom jag allt oftare tänker på vad Zlatan skulle ha gjort i mitt ställe. Skulle han verkligen släppt en julskiva?
Nog för att hans talang och självförtroende inte går av för hackor men nej, gissningsvis skulle han inte det.
Troligare är det nog att han skulle ha släppt en vanlig soloskiva, det känns mer som Zlatans melodi, kanske med
några vänner/medspelare som musiker. En soloskiva på skånska då. Inte på bosniska, det är han för risig på, det
har jag hört i en intervju. Ungefär lika risig som jag är på serbiska. Min skånska är inte den bästa heller. Däremot
talar jag en inte alltför utpräglad, men ändå omisskännlig närkingska.
Så fick det bli – julskivan får vänta.
Nikola & Fattiglapparna – ett nytt soloalbum bestående av 11 egenkomponerade låtar – är resultatet.
Varför då på svenska kanske någon undrar? Ja, har man redan släppt 10 skivor på engelska – varav 8 med
bandet Millencolin och 2 tidigare soloskivor – så känns lockelsen i att skriva på det svenska modersmålet som
något ganska naturligt. Jag inser också att jag förmodligen låter som en helt annan artist nu när det är på
svenska. Mer ofiltrerat och rakt på. Språkvalet skapar också mer fokus på texterna, vilket förhoppningsvis innebär
att mina chanser att beröra lyssnaren ökar.
Dessutom finns det ytterligare faktorer som gör att det känns extra inspirerande och motiverande den här gången.
Nikola & Fattiglapparna är nämligen första skivan som jag släpper på mitt egna bolag, Stalemate Music. Att
släppa på egen etikett innebär både mer jobb och ansvar, men även ökad kontroll, kunskap och förståelse för hur
branschen fungerar. Den här gången kan jag aldrig skylla på att skivbolaget inte gjorde jobbet. Det är upp till mig
nu.
Vilka är då dessa Fattiglappar?
Jo – Fattiglapparna är inga mindre än ett gäng bönder från närkeslätten, med arbetshästen Henrik Wind i
spetsen, som dessvärre alltför ofta både odlat diverse grödor och spelat musik utan att få den lön för mödan de
förtjänar. Jag hoppas såklart kunna ändra på det där. Förhoppningsvis i sådan utsträckning att den enda logiska
titeln till den här skivans uppföljare blir Nikola & Medelklassen. Hopp är aldrig naivt sägs det.
Hursomhelst, på Nikola & Fattiglapparna varvas dur med moll, tvärflöjt med saloonpiano, sakral stämsång med
banjo och munspel, humor med vemod, stora refränger med stämningsfulla verser. Lägg därtill de pricksäkra
svenska texterna och helhetsintrycket kan inte bli annat än ett varmt leende. Lite grann som om du korsar
Creedence, The Band och Dylan med en förvirrad närking med serbisk bakgrund boende på den svenska
västkusten.
Livet är inte bara kort det skulle även kunna beskrivas som en resa. Som fantasifull Zlatanist, (och med risk att
låta något styvnackad) skulle jag avslutningsvis vilja jämföra det här skivsläppet jag står inför med delar av
Zlatans resa genom karriären. Precis som för mig handlar hans klubbyten i karriären om ett behov av förändring
och om att lära sig behärska förändrade förutsättningar i form av nya språk, lag och spelsystem. Det handlar om
att våga släppa taget om det förflutna och tryggheten för att ta sig an nya utmaningar. Och även om jag inte
besitter hela Zlatans mod och självförtroende och trots att jag aldrig kommer att vinna några titlar och bli bäst i
världen med min musik, så tror jag ändå att vi drivs av samma
