Det är inte metaforer och det är inte inlindat i tillrättalagda vackra ord. Det är precis så där som det verkligen känns.

De verkliga orden för känslan är inte tillgjorda eller alltid fina. Men det är ärligt. Så fort man sett eller hört Steget så vet man det. Det är ofta skillnad på vad för ord som finns i huvudet och vilka vi sen använder när vi pratar, för då vill vi gärna låta bättre, smartare eller bara gömma oss lite. Det gör inte Steget. Inte för att dom har valt att göra så utan för att det är sådana dom är. Så det innersta hemligaste får ni av Steget. Exakt som det känns. Och det finns ingenting att ångra och ingen tid att förlora.

Steget är en purfärsk duo med Matilda Sjöström på sång och Nils Dahl på piano. Det som gör dem unika är deras sätt att göra text och musik oskiljaktiga, genom att visa vad som är kärnan i känslan och melodin. Steget sätter fingret på det som spelar roll, både med ord och musik.

Även om mycket av musiken handlar om just det som är jobbigt och ger ångest, förmedlar Steget ett självförtroende och en oräddhet inför problem som andra skulle välja att gräva ner sig i. De väjer inte för det som gör ont, men utan att vältra sig i det vill de framåt, och de vill att vi ska våga. Steget visar att varje steg man tar förändrar allting.

Det går inte att låsa in Steget i en genre, eller påstå att det är singer/songwriterpop bara för att de mestadels använder enbart piano och sång. De rör sig fritt mellan catchy poplåtar med beachboyskörer till avskalade ballader med Thåströmsk svärta.

Oavsett om de flörtar med olika årtionden av musikhistorien eller glider iväg in i det drömskt filmiska så känns det alltid att Steget är här och nu.

Både Matilda och Nils har en musikalisk bakgrund i flera band. Matilda är den ena halvan av duon Äkta Kärlek. Nils spelar piano med Daniel Gilbert och i reggaebandet Kultiration.

I December 1998 skramlade David Fridlund ner till Malmö från Stockholm i en hyrd flyttbil. En timme in på resan brakade kopplingen sönder och hela sällskapet blev stående vid vägkanten. Det införskaffades en ny, något mindre bil från en annan hyrfirma, en del möbler lämnades kvar vid vägkanten innan resan fortsatte söderut. I Maj 1999 gjorde David sin första spelning med sitt nybildade David & The Citizens på det numera insomnade ”Hos Den Blinda Åsnan” i Malmö. Den spelningen följdes snart av fler och redan samma sommar det året spelade bandet på både Emmaboda och Hultsfredsfestivalen.

På våren 2001 släpptes bandets första EP, en gul historia som gick under namnet ”Beppe Ep:n”. Den sålde snart slut och följdes av ytterligare en ep, ”I’ve Been Floating Upstream Since We Parted”. Bandet spelade för andra gången på Hultsfredsfestivalen.

Första albumet kom 2002 och det tog bandet ut på vägarna på allvar, de spelade åter igen på Hultsfredsfestivalen (denna gången i en fullpackad teaterlada, de som var där säger att det var en legendarisk spelning) och Emmaboda, Arvika, Roskilde – you name it, de var där. De kommande åren var löjligt framgångsrika för ett band på indienivå. Platta nummer två spelades, precis som den första, in i Gula Studion tillsammans med Jens Lindgård. Bandet var ständigt ute och spelade, det överöstes med superlativ och fick strålande recensioner för i stort sett allt de tog sig för. De flög fram på Autobahn i Tyskland, spelade i horkvarteren i Amsterdam, gjorde de obligatoriska skitspelningarna i London, drack vodka i Riga och White Russian i Hamburg, sov på madrasser, träffade en massa folk, blev Grammisnominerade och låg på MTV- listor i veckor.

Hela tiden skrev David nya låtar, en del av dem hamnade på den första soloplattan ”Amaterasu” som släpptes i December 2004 och en del hamnade på den sista plattan som bandet gjorde tillsammans. Den hette ”Stop the Tape! Stop the Tape!” och gavs ut 2006 på Bad Taste Records.

Ett halvt år senare tog allting slut och bandet skiljdes åt två dagar innan en Europaturné skulle inledas. Det var nära, väldigt nära att David & the Citizens tog klivet över till ”den andra sidan” av det tunna streck som skiljer indie från mainstream. Så blev det aldrig, men som det heter så finns det ingen anledning att gråta över spilld mjölk. David & the Citizens må vara borta, men David Fridlund är det inte.

Redan när bandet var i studion för att spela in det som skulle bli deras sista platta tillsammans hade David börjat skriva nya låtar – låtar som inte hörde hemma i David & the Citizens. Det är de låtarna (och en del nyare) som nu äntligen kommer ut på skiva! Det har tagit lång tid, det har varit en osäker, skev och darrande resa men nu är den i alla fall här: David Fridlunds andra soloskiva.

”Some Day, Eventually, In the Future…” är mer som en avlägsen kusin till tidiga David & the Citizens än en lillebror till bandets senare period. Allt det som gjorde David & the Citizens unika finns kvar i Davids nya låtar och arrangemang. När du har lyssnat igenom de tolv låtarna torde det inte finnas något tvivel om vem som var hjärnan bakom D&TC – det är ett färgrikt ljudlandskap som målas upp, höga berg och djupa dalar, vackert och skränigt, ljust och mörkt på samma gång. Som det alltid varit när David skriver låtar.

Sedan Juli 2009 befinner sig David, hans fru Sara och deras katt Beppe i Austin, Texas. Efter tio år i Malmö var det dags att prova något nytt. Den här gången gick inga flyttbilar sönder, inga flyg störtade. David Fridlund har gått vidare och som vanligt går han den svåraste vägen han kan hitta.

Den 3:e februari drar Babian saken till sin spets och släpper sitt andra album ”Hälften dör av fetma”. Ett album där ytterligheterna ställs mot varandra både vad gäller låtval och åsikter. Sveriges explosivaste rockband spar inte på krutet när de gör upp med sin medelklassuppväxt på nya skivan. Hem och skola har aldrig suttit lösare. Radhusidyllernas zombier väcks ur sin dvala med en full näve salt och giftiga oneliners på rak svenska. I samma andetag försvinner det sista pågatåget bort härifrån.

Babians debutskiva ”fullproppad, listtoppad, livrädd och uppstoppad ” (release 090204) banade vägen för P3-guldnominering, Roskilde Festivalen, TV-framträdanden och lysande recensioner. Den legendariske musikskribenten Lennart Persson hyllade Babian som sitt nya favoritband!

På ”Hälften dör av fetma” ligger hjärtat ännu närmare halsgropen. Livekänslan nns kvar men Babian tar större risker med produktionen och vågar sig på allt från hjärtskärande ballader till studsig Tom Jones pop. Soundet kantrar över i psykedeliska ljudcollage, kryddas av udda instrument som såg och tväröjt och domineras i låten ”Kaka” av ett gangsterswingande Big Band! Visst har Babians skarpa texter lovordats men bandets främsta ambition är fortfarande att få dig på fötter mot en ljusare framtid.

SINGEL: FULL OF REGRET

Danko Jones, 1996: “I got a white Cadillac … I keep the back seat for lovin’”
Danko Jones, 2010: “I can screw your girl in the back of my Cadillac”

Based on the evidence above, you might conclude that Danko Jones hasn’t changed at all over the past decade. But the truth is, Danko Jones has come a long way in the years since first rearing his fedora-covered head in 1996 — and we’re not just talking about all the frequent-flyer points he racks up touring all corners of the world.

Twelve years ago, Danko Jones was a hungry lion trying to break free of Toronto’s stagnant indie-rock scene. Today, he’s a well-fed beast who routinely shares arena stages with the likes of Axl Rose and Lemmy Kilmister. He’s a top charting artist in Europe and he’s added the titles of “Spoken Word Artist,” “Music-magazine Columnist” and “Internationally Syndicated Radio Host” to his formidable list of aliases (The Mango Kid, Dr. Evening, The Brown Panther).

And he’s accomplished all that by staying true to a simple credo: don’t fuck with the formula — in this case, Danko’s Thick Lizzy riffs, JC’s bruising, post-hardcore basslines and drummer Dan Cornelius’ craterous stomp, which form the swaggering soundtrack to Danko’s inimitable, unflinching dispatches from the frontlines of the war of the sexes. So long as guys keep thinking with their dicks instead of their heads and so long as beautiful women have the power to reduce men to drooling, deviant, irrational idiots, Danko Jones records will continue to sound like Danko Jones records. And we all know none of that is going to change anytime soon.

So, here we are: Below the Belt — the place where the best rock ‘n’ roll comes from, and the place where these 11 songs hit you. Where the stadium-sized sing-alongs from 2008’s Never Too Loud might have suggested Danko, JC and Dan had grown comfortable with their stature as one of the most consistent and dependable rock bands since AC/DC and Motorhead, on Below the Belt they sound more like the hungry power trio that first broke out nationally in Canada with 1999’s My Love Is Bold EP, which provided the first hints that these garage-punk noisemakers had the pop chops to go global. That “Like Dynamite” echoes the opening riff to that EP’s breakthrough single “Bounce” is but a surface indication of Below the Belt’s back-to-basics intent. The real proof can be heard in the way Danko Jones apply their now-well-honed melodic sensibilities to the restless, scrappy energy that defined the band’s early years, resulting in power-pop knockouts like “Active Volcanoes” (cut from the loins of Danko’s all-time favorite KISS song, “Love Her All I Can”) and the sugar-chocolate-dipped “(I Can’t Handle) Moderation.”

But as much as Below the Belt captures the sound of classic Danko Jones, it marks an evolution as well. On previous set-list standards like “Suicide Woman” and “Love Is Unkind,” Danko was eager to play the victim, exposing his badly broken heart so that others could learn from his example and not make the same mistakes. But on Below the Belt, the tables have turned and now Danko’s having the last laugh, whether he’s kicking a nagging, sexless lover to the curb (“I Wanna Break Up With You”), basking in the post-breakup sympathy when the ex admits she was in the wrong (“Apology Accepted”) and mocking her to her face when she loses her good looks (“The Sore Loser”).

Now, some of you may interpret this behavior as unduly harsh, but Danko’s simply speaking for anyone who’s ever had their heart chewed out and spit in their face (i.e, everyone). Because that’s his real job —it isn’t about being a rock ‘n’ roll singer or radio host or magazine writer; his job is to say the things that are on your mind but you are too afraid to admit — in other words, to make the impossible seem possible. It’s just like when Danko gets up onstage with Lemmy to sing “Killed by Death” — he’s living out the fantasy of every kid who’s ever bounced around their bedroom with a tennis racket and performed in front of the rock-star posters pinned to their wall (i.e., everyone). For Danko Jones, the true measure of success isn’t the gold records, sold-out tours or celebrity endorsements (though he’ll gladly take all of those). No, Danko Jones will know his work is done the moment you feel confident enough to join him as he sings: “Look who’s smiling — me, motherfucker! And it feels great!”

Det var den 19 april 2009. Tiger Lou var ett band utan riktning, Rasmus Kellerman en sångare på väg att tystna. På bara fem år hade han Kellerman tagit sitt Tiger Lou så långt han kunde. Den senaste skivan – ”A Partial Print” – var konceptet uttänjt till sitt maximum. Nu visste han inte riktigt vart han skulle ta vägen.

– Jag kände mig väldigt uttömd. ”A Partial Print” var det mest fulländade och genomarbetade verk jag någonsin skapat, men när skivan gavs ut kändes det väldigt tomt. Jag hade nått min gräns. Vad skulle hända nu?

Tiger Lou åkte ut på vägarna för att utmana sig själva och utmana sin publik. ”A Partial Print” framfördes från början till slut utan större avvikelser – tills turnén nådde Köln den där aprilkvällen och vägen plötsligt svängde.

Som en bröllopspresent till sin syster och hennes blivande make gick Kellerman ensam upp på scenen med sin gitarr och spelade ”Talk of the Town” för dem. Tiger Lou stannade upp där och då. Rasmus Kellerman tog över istället.

– Jag hade inte spelat en låt själv inför publik på väldigt många år, och de fem minuterna ensam ute på scenen fick mig att inse hur stor saknad jag kände inför att spela naken, enkel och ärlig musik. Jag skulle börja om från början.

Efter turnén skrev Kellerman omågende ”The Greatness & Me”, en låt som fungerat som katalysator för hela albumet ”The 24th”, en låt om att med åren tappa greppet om potentialen man haft som ung.

– Texterna kretsar till stor del om att bli äldre. Jag fyller 30 i år, och för första gången på 10 år finner jag mig själv i reflekterande tankar över det som passerat; mina upplevelser, åstadkommanden och misslyckanden. Vilka drömmar finns kvar? Är jag den person jag hoppats på, eller ens den person jag vill vara?

”The 24th” är en skiva fylld av de vackra melodier och starka berättelser som burit Tiger Lou framåt, men låter ändå inte som något Rasmus Kellerman tidigare gjort. ”The 24th” låter som en ung man med drömmar som är på väg att gå vilse – och som hittar sig själv igen ensam med en gitarr på scen en aprilkväl i Köln.

Club 8 har åkt till Brasilien för inspiration, köpt skivor gjorda på 70-talet i Västafrika, hämtat hem en percussion-spelare från Kuba och börjat jobba med Jari Haapalainen. Resultatet är albumet ”The People’s Record” som släpps i maj.
Första singeln ger en fingervisning om hur det låter – ”Western hospitality” en fantastisk mix av Afrobeats, krautrock och High-life!

År 2007 släpptes The boy who couldn’t stop dreaming som på många sätt blev en vändpunkt för bandet. Innan dess hade de fört en mycket introvert musikkarriär; de spelade aldrig live, gav knappt några intervjuer och brydde sig knappt om att släppa sina skivor i hemlandet.
”Vi kommer aldrig bli ett band som gör två hundra intervjuer om året eller turnerar två månader i sträck. Men jag märkte att det faktiskt har en poäng att träffa dem som lyssnar på ens låtar ibland” (Karolina)

I Sverige fick bandet en mindre hit med den stundtals missförstådda låten Jesus, walk with me.
”Den gick in på försäljningslistans 13e plats, listades på P4 och P3, spelades på Max-restauranger, testades på Svensktoppen och var med i en reklamfilm för en resebyrå i nästan två år. Jag tycker det kan finnas nåt fint i att en stillsam låt om döden kan bli så pass folklig” (Johan)

Club 8 har släppt sex album (exkl. kommande The People’s Record) som alla på något vis har tagit avstamp i korsningen mellan svensk melankoli, klassisk engelsk gitarrpop och brasilianska tongångar. På The People’s Record gör de musik som går långt utanför dessa gränser. Texterna utspelar sig inte sällan i dova drömlika scenarior med stundtals bitande ironier över livets meningslöshet, och ändå (eller kanske pga det?) känns skivan onekligen… ja, vågar vi säga det? Livsbejakande.

The boy who couldn’t stop dreaming släpptes av tio olika skivbolag i sammanlagt tjugofem länder och hyllades i allt från Pitchfork och Under the Radar i USA, till Q och Sunday Times i Storbritannien och vidare till svenska tidningar som DN och Sydsvenskan som placerade den på sina årsbästa-listor.

Den tionde mars släpps Rigas tredje fullängdsalbum Let’s Get Gone på Flora & Fauna. Ett postapokalyptiskt, elektroniskt och storslaget popalbum skapat under 00-talets sista skälvande månader.

2009 var ett hektiskt år för Henrik von Euler. Under sitt alter ego Rigas den Andre släppte han en skweee-EP på finska Harmönia och ett hyllat debutalbum på Flogsta Danshall. I början av året jobbade han som producent med The Sound Of Arrows kommande album och folkgospelorkestern Marions och under våren och sommaren turnerade han dessutom flitigt med Parken. Samtidigt började material till ett tredje album med Rigas samlas på hög.

Skivan skrevs, producerades och spelades in tillsammans med Pelle Lindroth (Parken) i studion i Årsta under hösten 2009 och gästas bland annat av Jenny Wilson, Anna Maria Espinosa och Stefan Storm från The Sound Of Arrows.

PRESS PLAY FÖR ATT LYSSNA PÅ ”LUST OCH HÄGRING”!

Per Egland är inte din vanliga rockstjärna. Sällan har en svensk varelse med en sådan totalt översträngad lyra vrålat ut sina lungor till en så förundrad och samtidigt hänförd publik. Aldrig tidigare har ett ej färdiginspelat debutalbum av
en tonsättarstudent med 100.000 högskolepoäng på Masternivå, skapat sådan stor förvirring och förväntan. Per Egland är nästan omöjlig att placera i något slags musikaliskt genre sammanhang. På sitt samvete har han allt ifrån saxofonkvartetter och kammarmusik för tre glockenspiel, till elektroakustiska verk med gastande fästmöer och telefonpratande kverulanter på Fylkingen.

Han har även studerat klassisk komposition i Italien och producerat folkmusikskivor och violinmusik på uppdrag av Landstinget. Själv säger han att han bara gör musik i väntan på jantelagens renässans och har kallats för Sveriges suraste gråsosse. ”Jag ville ha dig själv, trodde jag var Pacino, jag gjorde bort mig rätt rejält”. Hämtat ur ”Min kropp börjar likna en hunds”. ”Slut dina ögon och dröm om Egland” är Per Eglands slutgiltiga Michael- Douglas-Falling down-uppgörelse med sin egen samtid. En debut laddad med knivskarpa texter och nattsvarta vardagsbetraktelser av allt ifrån förtidspensionerade själar och FRA-lagar, till ”Rock n´roll-jeansbutiker” och långa ensamma män med gitarrer. En skiva som till stora delar läckt ut på nätet innan den ens spelats in. Singeln ”Lust & Hägring” släpps första maj. Debutalbumet ”Slut dina ögon och dröm om Egland” släpps september på I Made This. Vill ni se mer av Per Egland: www.myspace.com/peregland

FRÅGA HÄR ELLER KLICKA BADMADRASSEN SÅ KOMMER DU VIDARE: