En nystart. Så beskriver Sivert Höyem sitt tredje soloalbum ”Moon Landing” som släpps i Sverige 10 mars 2010. Efter 13 år som sångare i Norges framgångsrika rockband Madrugada (nu splittrade efter gitarristen Robert Burås tragiska död 2007)  satsar han nu fullt ut på sin solokarriär. I vår väntar en Europaturné och den 21 april gästar han Stockholm, Nalen och den 22 april Göteborg, Brew House.

Sedan Madrugada splittrades har Höyem lagt all energi och kreativitet på sitt nya album ”Moon Landing”. Plattan släpptes i Sverige för ett par veckor sedan och titeln (som också är namnet på plattans första singel) handlar just om att starta om. Albumet präglas av Sivert Höyems mäktiga, karismatiska röst som är tilltalande kärv och unik i sitt slag.

Hör av er för lyssningsex och intervjuer.

21/4: STOCKHOLM, Nalen

22/4: GÖTEBORG, Brew House

Venus Jupiter And The Moon föddes i en resväska någonstans mellan Norrlandskusten och den mexikanska halvöknen. Den föddes i hjärtat på en äkta vagabond och romantiker med fingret på pulsen och handen plinkandes på sin pappas gamla Levin.

Anna-Maria Blixt’s debutalbum är fyllt av självbiografiska historier och påhittad poesi. Det strömmar och dyker och smeker på ett sånt där sätt som bara viss musik kan med en röst berusad av känslor. Albumet har ingen avigsida utan är snarare en känsla i sin helhet du vill bli del av, ett sound som fångar in och stannar kvar .

Den första singlen ‘Two peas in a pod’ öppnar skivan med en otvingad glädje och speglar albuments karaktär med
sin enkelhet och melodiösa sammansättning.Därifrån kan man följa skivan upp till ‘The Sky and I’ ochner till ‘Downtown’ och läsa spektrumet emellan där alla känslor rymms.

Musiken balanserar mellan glädje och spritt, vemod och stillsamhet på ett vackert och utelämnande sätt  och visar precis hur bra det kan bli när världar möts.

Venus Jupiter And The Moon föddes i en resväska någonstans mellan Norrlandskusten och den mexikanska halvöknen. Den föddes i hjärtat på en äkta vagabond och romantiker med fingret på pulsen och handen plinkandes på sin pappas gamla Levin.

Anna-Maria Blixt’s debutalbum är fyllt av självbiografiska historier och påhittad poesi. Det strömmar och dyker och smeker på ett sånt där sätt som bara viss musik kan med en röst berusad av känslor. Albumet har ingen avigsida utan är snarare en känsla i sin helhet du vill bli del av, ett sound som fångar in och stannar kvar .

Den första singlen ‘Two peas in a pod’ öppnar skivan med en otvingad glädje och speglar albuments karaktär med
sin enkelhet och melodiösa sammansättning.Därifrån kan man följa skivan upp till ‘The Sky and I’ ochner till ‘Downtown’ och läsa spektrumet emellan där alla känslor rymms.

Musiken balanserar mellan glädje och spritt, vemod och stillsamhet på ett vackert och utelämnande sätt  och visar precis hur bra det kan bli när världar möts.

Ännu en ny remix från albumsaktuella Teddybears släpptes idag på Discobelle. En mash up där Cee-Lo Green från Gnarls Barkley sjunger om sin katt. Låten finns att ladda ner gratis här!

More than half a decade has elapsed since the release of Faking
The Books, Lali Puna’s third (and hitherto most recent) longplayer,
but the band’s impact on the climate of electronic rock
music remains palpable. Along with sister-group The Notwist,
this Weilheim quartet have helped map out the musical
landscape for modern, experimentally minded pop music, and
Our Inventions finds Lali Puna continuing to push the frontiers of
their medium.
‘Rest Your Head’ serves as a perfectly poised re-introduction to
the band and all they’ve become. Initiated by waves of glassy
pulsations and warm, swelling synths, the song has the feel of a
reverse-lullaby – gently winding its way through reposeful
melodies, guided by the welcoming whisper of Trebeljahr’s vocal
until the final third kicks in with drum machine hits, and you’re
wide awake. While Faking The Books, with its vibrant riffs and
extrovert tendencies, had the sound of a record begging to be
played live, Our Inventions exhibits the hallmarks of an album
spun from intensive studio-bound introspection. Two of the most
explosive and ebullient songs here – ‘Remember’ and ‘Everything
Is Always’ – confirm so much of what’s special about Lali Puna:
all the elements are at once precision engineered and delivered
with absolute heartfelt conviction; perhaps never before have
such jubilant pop hooks been so meticulously and fastidiously
crafted, yet you can always hear the soul behind these machines.
This is an album that’s made for and about the modern world,
concerning itself with the driving forces of progress and
technological obsession. Trebeljahr’s lyrics are suggestive of
alienation and disenfranchisement from nature during the ironylaced
title-track: “The birds in the trees/Singing our mobile
melodies/What a sweet, sweet world”, later stipulating that
‘progress’ never really gets us anywhere on ‘Everything Is
Always’ (“Nothing new/These days”), while hinting at the
ultimate bankruptcy of the all-devouring consumer age during
‘Safe Tomorrow’: “Never going anywhere/Don’t stop by and get
to know/Stuff your memory with facts/Save Save Save”.
The final song on the tracklist is ‘Out There’, a collaboration with
the Yellow Magic Orchestra’s Yukihiro Takahashi. The version
appearing here is an alternate rendering of the track that
appeared on Takahashi’s Page By Page album in 2009. Here
Trebeljahr addresses the global financial collapse (“Their
kingdom’s past, their kingdom’s gone/Just ruins and plain
desert/It’s all burnt down, we’re left alone”), and sure enough,
Our Inventions is a body of work that keenly engages with the
concerns of its time, one that confronts the excesses and everaccelerating
pace of modernity.
The sublime, virtuoso electronic arrangements of Our Inventions
directly lock onto the record’s recurrent key themes, depicting a
world inundated with technology and consumed by a fixation on
progress – simultaneously passing commentary on this state of
affairs and overcoming it. When Trebeljahr intones “Things move
on/I’m gonna work fast because tomorrow comes quick” it
sounds like it’s being sung from the perspective of someone
who’s already there.

I December 1998 skramlade David Fridlund ner till Malmö från Stockholm i en hyrd flyttbil. En timme in på resan brakade kopplingen sönder och hela sällskapet blev stående vid vägkanten. Det införskaffades en ny, något mindre bil från en annan hyrfirma, en del möbler lämnades kvar vid vägkanten innan resan fortsatte söderut. I Maj 1999 gjorde David sin första spelning med sitt nybildade David & The Citizens på det numera insomnade “Hos Den Blinda Åsnan” i Malmö. Den spelningen följdes snart av fler och redan samma sommar det året spelade bandet på både Emmaboda och Hultsfredsfestivalen.

På våren 2001 släpptes bandets första EP, en gul historia som gick under namnet “Beppe Ep:n”. Den sålde snart slut och följdes av ytterligare en ep, “I’ve Been Floating Upstream Since We Parted”. Bandet spelade för andra gången på Hultsfredsfestivalen.

Första albumet kom 2002 och det tog bandet ut på vägarna på allvar, de spelade åter igen på Hultsfredsfestivalen (denna gången i en fullpackad teaterlada, de som var där säger att det var en legendarisk spelning) och Emmaboda, Arvika, Roskilde – you name it, de var där. De kommande åren var löjligt framgångsrika för ett band på indienivå. Platta nummer två spelades, precis som den första, in i Gula Studion tillsammans med Jens Lindgård. Bandet var ständigt ute och spelade, det överöstes med superlativ och fick strålande recensioner för i stort sett allt de tog sig för. De flög fram på Autobahn i Tyskland, spelade i horkvarteren i Amsterdam, gjorde de obligatoriska skitspelningarna i London, drack vodka i Riga och White Russian i Hamburg, sov på madrasser, träffade en massa folk, blev Grammisnominerade och låg på MTV- listor i veckor.

Hela tiden skrev David nya låtar, en del av dem hamnade på den första soloplattan “Amaterasu” som släpptes i December 2004 och en del hamnade på den sista plattan som bandet gjorde tillsammans. Den hette “Stop the Tape! Stop the Tape!” och gavs ut 2006 på Bad Taste Records.

Ett halvt år senare tog allting slut och bandet skiljdes åt två dagar innan en Europaturné skulle inledas. Det var nära, väldigt nära att David & the Citizens tog klivet över till “den andra sidan” av det tunna streck som skiljer indie från mainstream. Så blev det aldrig, men som det heter så finns det ingen anledning att gråta över spilld mjölk. David & the Citizens må vara borta, men David Fridlund är det inte.

Redan när bandet var i studion för att spela in det som skulle bli deras sista platta tillsammans hade David börjat skriva nya låtar – låtar som inte hörde hemma i David & the Citizens. Det är de låtarna (och en del nyare) som nu äntligen kommer ut på skiva! Det har tagit lång tid, det har varit en osäker, skev och darrande resa men nu är den i alla fall här: David Fridlunds andra soloskiva.

“Some Day, Eventually, In the Future…” är mer som en avlägsen kusin till tidiga David & the Citizens än en lillebror till bandets senare period. Allt det som gjorde David & the Citizens unika finns kvar i Davids nya låtar och arrangemang. När du har lyssnat igenom de tolv låtarna torde det inte finnas något tvivel om vem som var hjärnan bakom D&TC – det är ett färgrikt ljudlandskap som målas upp, höga berg och djupa dalar, vackert och skränigt, ljust och mörkt på samma gång. Som det alltid varit när David skriver låtar.

Sedan Juli 2009 befinner sig David, hans fru Sara och deras katt Beppe i Austin, Texas. Efter tio år i Malmö var det dags att prova något nytt. Den här gången gick inga flyttbilar sönder, inga flyg störtade. David Fridlund har gått vidare och som vanligt går han den svåraste vägen han kan hitta.

Igår släpptes två nya remixer på Rigas kommande singel Helpless. Båda finns för gratis nedladdning på två av Sveriges största musikbloggar; Discobelle och TheSwedeBeat.

Remixerna är gjorda av Alf Tumble remix och Existensminimum.

DELORENTOS

KISSY SELL OUT

THE BOXER REBELLION

THE POSTMARKS

BAND OF SKULLS

HADOUKEN!

Like Robert Johnson’s fabled encounter with the Devil, The Postmarks stood at their own crossroads. They realized they needed to up the ante when discussions of the next record arose at a dingy bar on Manhattan’s Lower East Side. After the release of their debut in 2007, their love for cinematic themes and classic pop needed to be more than that… it needed to be realized on a grand scale in a way that still said: “The Postmarks were here,” scrawled across a studio wall. Bands were thrown around, movies remembered, the gods on Mt. Filmscore consulted, and at The Postmarks’ feet lay the remains of an epic battle to decide the ultimate question: “What do we do for the second record?”

“I think we made a decision at that point that we wanted to go into darker territories the first album only hinted at,” Jonathan Wilkins says of the experience. The decision led to all three Postmarks lending ideas to a concept that had already begun to coalesce, a concept they called Memoirs at the End of the World.
“All You Ever Wanted” is an epic pop song that builds over the course of five minutes, revealing a surprising collection of musical touchstones in a new, imaginative way. “For Better…Or Worse?” is reflective and hopeful, showcasing the band’s newfound bombast, while “Go Jetsetter,” the first Yehezkely-penned single, is a tongue-in-cheek look at the pursuit of material pleasures. The album’s closers are two songs that delve deeply into cinematic themes. “The Girl From Algenib” is one part Earth Wind & Fire’s “Fantasy” and one part Bill Conti’s theme from Rocky, and with “Gone,” images of French new wave films crossfade to a mournful symphony, bringing the record to a shattering close. With Memoirs, The Postmarks pushed themselves and the music to another level. “Most bands that I’ve loved have come into their own on their second album,” Moll says. “They had something that hooked me initially, but I truly saw them blossom on their second release. The second record should make good on all the promises the first one made and I’m hoping people get that feeling with ours.”

The formation of The Boxer Rebellion was the result of pure chance: the crossing of paths at a London venue between American vocalist Nathan Nicholson and Aussie guitarist Todd Howe. As fate would have it, Nicholson’s powerful yet ethereal vocals couldn’t have found a more perfect accomplice than in Howe’s relentless guitar assaults. Completed by a thunderous rhythm section in Englishmen Adam Harrison (bass) and Piers Hewitt (drums), The Boxer Rebellion set about making their eponymous debut EP, which earned a rapturous reception from press and public alike. However, on the eve of a potentially career-breaking tour with The Killers, lead singer and lyricist Nicholson found himself on a life-support machine undergoing a potentially deadly operation. In the ensuing months, the band were put on indefinite hold as they watched their momentum slip away into the ether as their lead singer fell in and out of consciousness.

Following Nicholson’s year-long recovery, the band were invited to perform on Glastonbury Festival’s New Band stage, delivering an explosive performance that led to a record deal with Alan MacGee’s Poptones/Mercury Records imprint. In 2005, The Boxer Rebellion’s debut LP EXITS was unleashed: NME proclaimed, “This band can alter your life.” Kerrang wrote, “If you’re crying out for substance in music, The Boxer Rebellion are here to soothe your soul.” Both The Fly magazine and MusicOMH dubbed the album “flawless”. But what should have been the grand campaign that finally brought The Boxer Rebellion to the world’s attention turned instantly to dust as the album’s ill-fated label simultaneously breathed its last and imploded.

As the guys returned to their day jobs, EXITS began to live a covert, underground life – being passed quietly from person to person until it had amassed itself an army of feverishly devoted fans. The band continued to perform live in London and across Europe whenever possible, and it was at these decisive shows, always underpinned by new songs well before they could ever be recorded, that the spirit of a new album came into being.

The aptly-titled and self-produced UNION is the result of what can be achieved when ability, commitment and relentless drive converge towards a shared, immovable goal. From the opening assault of ‘Flashing Red Light Means Go’ through the insistent ‘Spitting Fire’ to the redemptive closer ‘Silent Movie’, the overriding effect of UNION is of going through an emotional storm and arriving replenished on the other side.

“We’ve never really aspired to anything that’s out there,’ guitarist Todd Howe insists.“ Throughout the recording of this album, it’s just been a kind of seclusion as a means of extracting what we are as a unit. I suppose that’s why the title felt so apt to us.” And so with the bitter taste of label-related disaster and ill-fated dreams still in their mouths, the band decided to release UNION independently earlier this year. The album’s success to date has been nothing short of ground-breaking….

Drummer Piers Hewitt sums it up beautifully: “The best thing about what we’ve gone through is that no band in the world would like to have done it, but almost every band would like to feel what we feel now….”