Anna Von Hausswolff CEREMONY 18 juli (kning disk)

 

 

 

 

 

Jag vet inte vad du förväntar dig av en ny skiva med Anna von Hausswolff. Ännu mer av den gotiska, mörka och spröda balladkänslan som präglade hennes debutalbum Singing from the Grave? En serie lättnynnade melodier anpassade till samtidens radioformat? Eller något äventyrligare, farligare, mer oberäkneligt?Det sistnämnda har funnits där hela tiden, ända sedan Anna von Hausswolff började göra sina soloframträdanden runtom i Göteborg kring 2007-08: det kraftfulla, motsägelsefulla, dubbelbottnade som fick sångerna att om och om igen ta oväntade vägar.Men på Ceremony har själva friheten hamnat i förgrunden, i musikens absoluta centrum. Det är verkligen en radikal förändring som gör både sångerna och ljudbilderna större, vidare, djupare, flyktigare, skarpare. Musiken stiger liksom till väders, som i det makalösa slutet av ”Goodbye”, där klangerna vandrar stegvis uppåt, allt högre, i sångens egen himmelsfärd.

Konstigt att ingen kommit på tanken förut: att använda kyrkorgel som huvudinstrument i popmusik. För omedelbart när man hör det, exempelvis i de betvingande Beach Boysharmonierna som bildar grunden i sången ”Mountains Crave”, framstår orgeltonerna som lyckobringande klangrum. Ja, det är en fantastisk frihetskänsla som etableras och erövras, som om kyrkorgeln vore den perfekta synten, en fantasimaskin med obegränsade uttrycksmöjligheter.

Att genrekategorisera den här musiken känns bara dumt. Poängen är ju att sångerna tillåter sig att vara allt på en gång, och att kyrkorgeln blir själva bekräftelsen av denna komplexa och samtidigt omedelbara närvarokänsla. ”It’s all there, it’s all there”, sjunger Anna von Hausswolff, och så är det: alla tider är närvarande, den barockvärld som födde Bachs koraler och det dova mörker där de utdragna, råa droneklangerna hittar sin kraft, och här möts världarna på de mest förbluffande vis.

Musiken säger att vi är mångtydiga varelser, och det är precis så det har känts när jag gått omkring i flera månader med de här sångerna i lurarna. Sångerna förflyttar sig obehindrat från det ena till det andra, och har en märklig förmåga att glida ihop med landskapet eller rummet. Det finns en förtröstan och ett lyssnande till ljusets och tidens skiftningar, och det är detta som gör musiken så stor och stark. Den ändrar sig oupphörligt, den är helt fri.

Magnus Haglund
Författare och kulturskribent

 

Skrivet av Skiva | 13 juni, 2012

© Skiva 2017