David Fridlund – Some day, eventually, in the future… (31 Mars)

I December 1998 skramlade David Fridlund ner till Malmö från Stockholm i en hyrd flyttbil. En timme in på resan brakade kopplingen sönder och hela sällskapet blev stående vid vägkanten. Det införskaffades en ny, något mindre bil från en annan hyrfirma, en del möbler lämnades kvar vid vägkanten innan resan fortsatte söderut. I Maj 1999 gjorde David sin första spelning med sitt nybildade David & The Citizens på det numera insomnade “Hos Den Blinda Åsnan” i Malmö. Den spelningen följdes snart av fler och redan samma sommar det året spelade bandet på både Emmaboda och Hultsfredsfestivalen.

På våren 2001 släpptes bandets första EP, en gul historia som gick under namnet “Beppe Ep:n”. Den sålde snart slut och följdes av ytterligare en ep, “I’ve Been Floating Upstream Since We Parted”. Bandet spelade för andra gången på Hultsfredsfestivalen.

Första albumet kom 2002 och det tog bandet ut på vägarna på allvar, de spelade åter igen på Hultsfredsfestivalen (denna gången i en fullpackad teaterlada, de som var där säger att det var en legendarisk spelning) och Emmaboda, Arvika, Roskilde – you name it, de var där. De kommande åren var löjligt framgångsrika för ett band på indienivå. Platta nummer två spelades, precis som den första, in i Gula Studion tillsammans med Jens Lindgård. Bandet var ständigt ute och spelade, det överöstes med superlativ och fick strålande recensioner för i stort sett allt de tog sig för. De flög fram på Autobahn i Tyskland, spelade i horkvarteren i Amsterdam, gjorde de obligatoriska skitspelningarna i London, drack vodka i Riga och White Russian i Hamburg, sov på madrasser, träffade en massa folk, blev Grammisnominerade och låg på MTV- listor i veckor.

Hela tiden skrev David nya låtar, en del av dem hamnade på den första soloplattan “Amaterasu” som släpptes i December 2004 och en del hamnade på den sista plattan som bandet gjorde tillsammans. Den hette “Stop the Tape! Stop the Tape!” och gavs ut 2006 på Bad Taste Records.

Ett halvt år senare tog allting slut och bandet skiljdes åt två dagar innan en Europaturné skulle inledas. Det var nära, väldigt nära att David & the Citizens tog klivet över till “den andra sidan” av det tunna streck som skiljer indie från mainstream. Så blev det aldrig, men som det heter så finns det ingen anledning att gråta över spilld mjölk. David & the Citizens må vara borta, men David Fridlund är det inte.

Redan när bandet var i studion för att spela in det som skulle bli deras sista platta tillsammans hade David börjat skriva nya låtar – låtar som inte hörde hemma i David & the Citizens. Det är de låtarna (och en del nyare) som nu äntligen kommer ut på skiva! Det har tagit lång tid, det har varit en osäker, skev och darrande resa men nu är den i alla fall här: David Fridlunds andra soloskiva.

“Some Day, Eventually, In the Future…” är mer som en avlägsen kusin till tidiga David & the Citizens än en lillebror till bandets senare period. Allt det som gjorde David & the Citizens unika finns kvar i Davids nya låtar och arrangemang. När du har lyssnat igenom de tolv låtarna torde det inte finnas något tvivel om vem som var hjärnan bakom D&TC – det är ett färgrikt ljudlandskap som målas upp, höga berg och djupa dalar, vackert och skränigt, ljust och mörkt på samma gång. Som det alltid varit när David skriver låtar.

Sedan Juli 2009 befinner sig David, hans fru Sara och deras katt Beppe i Austin, Texas. Efter tio år i Malmö var det dags att prova något nytt. Den här gången gick inga flyttbilar sönder, inga flyg störtade. David Fridlund har gått vidare och som vanligt går han den svåraste vägen han kan hitta.