Invasionen- Saker Som Jag Sagt Till Natten, ute 28 sep (Sony Music)

I kölvattnet av den lika poetiska som politiska EP:n Arvegods är Invasionen tillbaka med sitt andra album, Saker som jag sagt till natten. Plattan visar upp en ett episkt men ettrigt sound, med rötter i både krautrock och postpunk. Detta är också albumet där Dennis Lyxzén blommar ut som textförfattare och sångare, även på sitt modersmål.

Lyxzén behöver knappast någon närmare presentation. Som frontfigur i Refused blev den passionerade sångaren och agitatorn från Vännäs utanför Umeå en av de mest inflytelserika låtskrivarna och visionärerna inom hardcorescenen. Bandet blev aldrig så stort som det förtjänade i Sverige men var internationellt ett fenomen och utgjorde en närmast livsavgörande inspiration för hardcoreband, veganer och unga, engagerade människor världen över.
Refused slutade på topp, efter att ha släppt det banbrytande och smått profetiskt betitlade albumet The Shape Of Punk To Come.
Därefter bildade han garagerockbandet (The International) Noise Conspiracy. Ett mer traditionellt rockband som bland annat knäckte Rick Rubin så till den milda grad att han blev bandet producent. Bandet turnerade flitigt i USA och släppte ett antal hyllade album. Parallellt bildade Lyxzén sidoprojektet The Lost Patrol Band, som visade mer personlig sida. Mer relationer, mindre revolt.
För några år sedan blev bandet efter två album hotat om stämning av ett annat band med samma namn och bytte namn till Invasionen. I samma veva bestämde sig bandet för att byta språk till svenska.
– Modersmålet kändes till en början svårt och avslöjande. Engelska är liksom det officiella rockspråket, erkänner Dennis. Man kan gömma sig bakom välbekanta fraser och en slentrianmässig engelsk textrad sticker inte ut på samma sätt. Inför detta album kände jag mig mer bekväm med svenskan. Nu kunde jag få språket mer musikaliskt och då kändes skrivandet lättare. Vare sig det är prosa eller dikter handlar det om ett språk som representerar det du säger och vill förmedla. Man kan skriva på hundra olika sätt. Jag fann min egen ton till sist och nu har jag förfinat det uttrycket.
Det är också mer avslöjande att sjunga de svenska texterna, menar han. – Att spela upp dem för folk kan kännas pinsamt ibland. Och det är förmodligen bra, för det betyder att man saknar skyddsnät. Om man själv känner sig osäker fast man gillar det är ett gott tecken. Vi vågar lämna punkens trygghetszon för att beröra oss själva.

Bandet skrev förutsättningslöst, med en annan frihetskänsla än tidigare. Ju mer de skrev, desto tydligare blev det vad de ville ha för inriktning. När de väl spelade in visste de exakt hur det skulle låta.
– Vi skrev ungefär 25 låtar och zoomade in på de bästa. Vi tänker fortfarande album, inte tio singlar. Låtordningen är väldigt genomtänkt och jag tycker plattan känns ganska sammanhållen och homogen.
Textmässigt sammanfattar Dennis ofta tankar som han haft under en viss period, vilket länkar dem innehållsmässigt.
– Det finns fortfarande en underton av politik i allt jag skriver. Efter valet i höstas skrev jag tre eller fyra riktigt arga politiska låtar om kapitalismen. Men de kom inte med på skivan, för de var helt enkelt inte bra nog. Så blir det ibland. Det räcker inte med bra och viktiga texter, musiken måste vara lika stark. Balansen måste finnas.
Henrik Oja (Säkert!, The Perishers, Dynamo Chapel) har producerat. Han har tillsammans med bandet åstadkommit ett sound som är både kargt, klangrikt och stramt. Och förmodligen det något av det mest melodistarka något av de medverkande musikerna gjort.
– Han är ju själv en gammal postpunkare/svartrockare och som person är han en oerhört soft producent. Han förstod våra referenser. Man lär sig med tiden vilka man ska ta till hjälp för varje projekt.
Bas och trummor spelades in i Ojas studio Second Home i Umeå, där bland andra Säkert! spelat in. Resten spelades in Parasit-studion hemma hos Dennis, varpå allt mixades i Second Home.
– Det hörs nog att vi har lyssnat på postpunk och kraut. Vi nosade lite på det här soundet sist. Nu tog vi steget fullt ut, konstaterar Dennis
Här anas ekon av tidiga Cure, Joy Division, tidiga Ultravox, Wire, Gang of Four och Can.
Det är ingen slump. finns något ödesmättat i soundet som visar på en osynlig tråd mellan Västerbottens inland och brittiska arbetarstäder. Joy Division sjöng om ”urban alienation”. Där Dennis bor är alienationen inte bara mental.
– Många av mina vänner har flyttat till Stockholm. Jag bor ute i skogen. Det är ensamt, kargt och fullt av åkrar och övergivna hus. Det är ett samhälle som dött. På något sätt passar det att iscensätta det musikaliskt. Men det finns förstås olika sätt att hantera det på. De engelska nyromantikerna valde eskapism, en påhittad glamour. Jag har alltid valt en annan väg.
Invasionen är mer nyanserade i sitt uttryck än Refused var, men det märks fortfarande var textförfattaren står. Det råder exempelvis ingen tvekan om att han i låtar som Arvegods sjunger om den västerbottniska arbetarklass som föddes utan fördelar och slet för andra.
– De som hjälpte till med att utvinna vattenkraft, skog och malm men blev knullade av staten när urbaniseringsprocessen startade. Det var och är ett samhälle av sly. Allt stänger igen. Jag sjunger om den arbetarklass som byggde Sverige. Kvar är jantelagen, skammen och statens försök att passivisera dem.
Textmässigt handlar det också mycket om Dennis egen verklighet; att bli äldre och inte ha en lika självklar plats i den här välden.
– Man har inte samma tillgång till ett sammanhang när man närmar sig 40. När man är ung är det lättare att hitta folk som har samma idéer och mål. Men folks prioriteringar ändras av naturliga skäl när de skaffar familj och barn och jag är inte en av dem – på gott och ont. Jag lever det liv jag har valt och får uttrycka mig, men har ingen trygghet ekonomiskt. Jag bor i skogen men reser mycket. Det är ett ganska kontrastrikt liv jämfört med det som de flesta i min ålder lever.
Dennis erkänner att det är svårare och svårare att stå utanför, finna balansen mellan att stå i opposition men ändå betala amorteringar på huset. Rebellskedet tillskrivs ofta ungdomen, när man har mindre att förlora.
– Jag kan fortfarande bli arg och provocerad, av saker men jag måste inte konstant positionera mig genom att skrika att Melodifestivalen är dåligt. Vissa vill sjunga och bli rika och även om jag inte kan förstå dem så har jag svårt att bli upprörd över det. Folk har olika bevekelsegrunder.
En annan slags Gud tar upp funderingar kring religion.
– Jag letar frågor, inte svar. Man är ju en sökare, så det finns samtidigt en avundsjuka på de som hittat svaren, samtidigt som det stör mig.
Jag är inte ateist, mer agnostiker. En fras som ”2000 år väger tungt på din rygg ”är en uppenbar referens till Jesus men låten handlar också om alla bokstavstroende människor, oavsett tillhörighet. Det finns även punkare med dogmatiska regler, ett punkens ABC, som dömer och inte accepterar. Även om jag varit högljudd genom åren har jag faktiskt alltid försökt förstå vad andra går igång på, säger Dennis.
I höst blir det konserter. Invasionen börjar i september. I Kina. Inför konserterna har de gjort en rockad. Gitarristen Anders Stenberg är temporärt upptagen med The Deportees och Lykke Li. Det innebär att Richard Österman, som spelar bas på plattan, har bytt till gitarr och Sara Almgren (från bland annat (The International) Noise Conspiracy, Marit Bergman och Masshysteri) har kommit med på bas. På trummor hittar vi liksom tidigare André Sandström.
Invasionen kommer att sjunga på svenska i Kina. Dennis erkänner att det kändes konstigt, ända till någon påpekade att kineserna faktiskt inte förstår engelska heller!
– Jag ska faktiskt sjunga in en engelsk version av framöver… testa hur det känns. För vi har redan fått bra respons på skivan musikaliskt utomlands. Och det blir intressant, för de översatta texterna blir annorlunda jämfört med de jag skulle ha skrivit direkt på engelska.

Efter att ha lett två internationellt framgångsrika band vore det lätt för Dennis Lyxzén att fortsätta på samma bana. Inte göra postpunk på svenska. Men han fungerar inte så.
– Jag har alltid varit lite för nyfiken och velat utmana mig själv. Så fort jag känner mig för trygg i en roll så börjar jag ifrågasätta den eller placera mig i mer obekväma positioner. Jag har aldrig i mitt musicerande har jag aldrig varit cynisk eller hoppat på en våg. Jag drivs av rastlöshet.
Vissa tyckte att (The International) Noise Consipiracy var ”retro”, men JAG hade aldrig spelat treackords garagerock. Det är samma sak denna gång: det här känns fräscht för oss och de här låtarna driver vår kreativitet framåt. Jag tror att det hörs.
Det gör det.

Skrivet av Skiva | 18 augusti, 2011

© Skiva 2017