The Bear Quartet – Monty Python

”Där är det inte mycket kompgitarrer. Tror jag och Jari spelar sammanlagt fyra hela ackord eller nåt. Resten är melodier, riff och rytmgrejer. De går in och ur varandra … som alger, som spöken, som ålar genom lik på havets botten.”
Mattias Alkberg

När The Bear Quartet förra året släppte sitt album ”89” kändes det som en comeback. 3 år hade förflutit sedan det innankommande albumet och bandets basist Peter Nuottaniemi hade hoppat av. Men någonstans i ruset av ett fylle-SMS som resulterade i ett bolagsbyte från klassiska A West Side Fabrication till Malmöbolaget Adrian Recordings, kom Peter tillbaka på pallen med basen i handen och pennan vassare än någonsin. Albumet som sedan följde blev ett av de mest uppmärksammade förra året, med fantastiska recensioner, årsbästaplaceringar och radiotid. Lägg till detta lite Grammisavsky och M.A. Numminen-samarbete, så förstår ni att The Bear Quartet verkligen var tillbaka i ett kreativt rus, ett rus som inte verkar ha lagt sig. Redan nu är de tillbaka med ett nytt album, utan glimten i ögat och utan att dra på munnen kallar de det – Monty Python.

Att The Bear Quartet är ett av Sveriges mest inflytelserika indieband behöver man inte vara Terry Ericsson för att hålla med om, men om man tror att deras position endast härrör från deras fullständiga fuck you-attityd, gör man det enkelt för sig. Skrapar man endast lite på ytan träder man snart ner i en konstnärsvirvel och ett kreativt centrum där man aldrig vet vad som sipprar ut. Det enda man vet är att allt håller en klass som hållit dem på toppen i över 20 år.

”Monty Phyton” är bandets 16:e album, från 90-talets popalbum, till urladdningen med ”Ny våg” 2002 och de mer elektroniska och experimentella skivorna ”Saturday Night” och ”Eternity Now” 2005. Mellan senaste albumet ”89” och ”Monty Python” finns det en röd tråd. Frågan är bara vilken?

The Bear Quartet – Monty Python (2010)

Så fort vi avslutade inspelningen av 89 började vi repa in nya låtar.
Vi presenterade skelett, grova skisser, riff och melodier för varandra som vi sedan utvecklade till, jag vill inte säga låtar, för det var inte det från början. Det var ljud som gick in och ur varandra. Långa varv och melodier och ingen hörde riktigt vad de andra höll på med.
Flera gånger kändes det tröstlöst. Tidigare har jag haft en ganska tydlig bild av låtarna redan innan vi började nöta dem, men så var det inte nu. Jag tror väl inte någon av oss hade det. Vi bara litade på att det i slutändan skulle sys ihop, att helheten skulle vara överordnad detaljerna. För är det någon skiva vi gjort som består av detaljer så är det den här.

Ibland tänker jag att The Bear Quartet är en modell, en fungerande anarki. Praktisk socialism. Jag vet att det är skillnad. Med anarki menar jag att alla får göra precis som de vill så länge det inte inkräktar på någon annans visioner. Med socialism menar jag att vi verkar för en utopi utan att helt förstå hur denna kommer att se ut när vi väl är framme, eller vad de olika delarna har för samband.
Anarki är roligt, socialism är hårt arbete men resultatet är ungefär detsamma.
I BQ är jag helt klart dummast i huvet. Kanske är det därför jag upplevt den här skivan, dess tillkomst, som så jobbig, då jag alltså inte kunnat urskilja resultatet förrän jag hade det framför ögonen.
Eller så var det så för oss alla. Det är socialismen, tänker jag.
Proletariatets diktatur i skepnad av färdiga låtar i en viss följd. Å andra sidan, det var roligt att bygga sina egna vägar, färglägga själv. Sitta i replokalen och höra nånting växa fram som blev ännu bättre än mina egna delar, delar jag mejslat ut till, så nära jag kunnat, perfektion. Och att sedan upptäcka att alla andra gjort samma sak. Anarki.
Jag märker ju att det här kan framstå som lite pretentiöst, men helt ärligt, det här är den mest ambitiösa skiva vi någonsin gjort.
Progressivt. Och om någon har problem med det så skiter väl vi i det.
Det är popmusik, rock som kanske tar lite tid att hitta in i, för mig tog det alltså nästan ett år, men om man ger upp innan man gjort det är man lat och det tolererar jag fan inte.
Det här är musik gjord av människor som är dubbelt så gamla nu, jämfört med när de började. Som vet vad de håller på med, som litar på de andras förmåga att leverera genialiteter när så krävs. Som vet att nuet består av ungefär en tredjedel förflutet och resten framtid. Som, äh, jag driver med er nu. Nuet är nu och korrelerar det med något annat är det lika delar slump och erfarenhet. Om texterna på 89 hade något slags tema så var det The Bear Quartet, hur vi interagerade med varandra och inte. Den här gången handlar det mer om oss personligen och om dig och dig och dig. Monty Python är ett bevis på att man kan vara relevant ända in i döden och att anarki fungerar. Och till syvende och sist handlar det ändå om vad musiken gör med en. Jag gråter när jag lyssnar på hur det blev, för det är så vackert och jag kan för mitt liv inte förstå vad det var jag tvivlade på.
Mattias Alkberg

www.thebearquartet.com

Sommaren 2010 gör The Bear Quartet 4 spelningar:
2010-05-27 – Siestafestivalen – Hässleholm (S)
2010-06-04 – Strand – Stockholm (S)
2010-07-04 – Roskildefestivalen – Roskilde (DK)
2010-07-31 – Storsjöyran – Östersund (S)

Skrivet av Skiva | 8 juli, 2010

© Skiva 2017