Christopher Sander

Vi möttes för första gången, hundra mil härifrån, nånstans efter tjugo år gamla. Minns inte musiken, minns egentligen inte vad jag gjorde där, bara att där var en person med huvtröja och havsgrå, stadig blick. Som la sin hand i min, som inte gjorde sig till. Det var fest. Halva stan var där. En stockholmare hoppade runt på kryckor med ett brutet ben. Matti Alkberg höll sig nätt och jämnt på fötterna. Där var ett ostämt piano. En lång hotellkorridor där någon åkte ner för trapporna i en spjälsäng som inte var någons. Det var punkdrömmar, och allt det där.

Det skulle dröja innan vi kom att ses igen. Men det var någonting med det där havsgrå som inte bleknade genom åren. En känsla av att det var någonting viktigt, någonting gnistrande; ofrånkomligt i det där mötet. Någonting jag inte förstod mig på, inte då i alla fall.

I dag har vi ett barn ihop, jag och Christopher. Och livet har tagit oss till platser vi nog inte trodde vi skulle till. Från utländska barer, hotellrum, akuten och terapeuter. Till bergsbestigning, grottor, karga stränder och istäckta vägar. Till åttonde våningen på BB och hem igen. Sömnlösa nätter, heta diskussioner, sångstunder på förskolan, ett gäng systrar att omfamna och omfamnas av. Och under den resan har albumet ”Jorden var rund” blivit till.

Men jag hör mer än en liten familjs kamp i den här skivan. Jag hör en politisk kärleksmanifestation. Jag hör låtar som, från Christopher Sanders unika universum beskriver den längtan som drabbar oss alla. Längtan efter något att hålla om. Där Christopher, tillsammans med [ingenting] på ”Tomhet, idel tomhet” (2009) använde ett religiöst symbolspråk för att göra upp med patriarkala fundament så undersöker ”Jorden var rund” med vardaglig allmängiltighet ämnen som är traditionellt associerade med kvinnan – barn, omsorg, naturen vi lever i (och av), moderskap, tröst, maktlöshet. Och där ”Tomhet, idel tomhet” handlade om djupet av ensamhet, så handlar ”Jorden var rund” mer om att hitta sin plats. I ett samhälle, en gemenskap, eller en familj – i vilken regnbågsfärg som helst.

Jorden var rund är verkligen en kollektivskiva – Christopher och medproducenten Jari Haapalainen kanske sitter på nyckeln till palatset, men de har fått hjälp med inredningen från några av landets allra mest inspirerande musiker och röster. Daniel Bingerts flöjtar och basspel studsar ikapp med Johan Holmegards mjuka trumspel. Rebecka Törnqvist och Nicolai Dungers dynamiska och närvarande stämsång löper som en tråd genom albumet och liksom flätas ihop med Tomas Hallonstens smakfulla klaviatur. Och Andreas Söderströms akustiska fingerspel är nästan lika fragilt som Tuva Novotnys sång. Melodier och rytmer klänger sig fast vid lyssnaren med samma självklarhet som de hjärtformade smyckena som aldrig släpper taget om Jari Haapalainens hals.

För mig skänker albumet glädje och tillförsikt, samtidigt som det vägrar att undvika den där sorgen, den som man helst håller för sig själv. Sorgen i att allas våra vägar förr eller senare skiljer sig åt. Och i att vi ändå alltid sitter ihop. Christopher kommer alltid att vara min familj, oavsett vilken skepnad den tar. Kanske var det känslan av det som jag bar innanför revbenen, när jag gick hem längs hamnen, den där natten för många år sedan då jorden verkligen var rund.

Alexandra Sundqvist, kulturjournalist


Hör av er till info@skiva.se för pressbilder och albumbiografier.

© Skiva 2017