[ingenting]

[ingenting]- Ny singel HALLELUJA! / album + LIVE på WAY OUT WEST.

Tryck på play för att lyssna på nya singeln Halleluja!

[ingenting] gör sin enda spelning i sommar på Way Out West. Deras singel Halleluja! snurrar flitigt på P3 nu (släpps 29 juli) och 9 september kommer nya albumet Tomhet, idel tomhet. Räkna med en försmak på ny stor svensk exilromantik.

[ingenting]’s musik går från att vara bombastisk och pompös pop, till att snudda vid post-rockens malande symfonier; från att vara melodisk psykadelika för att i nästa stund transformeras till ungdomsrevoltig indiepop-punk. Denna vilda blandning av stilar förgylls och kontrasteras av Christopher Sanders texter som med sin nakna direkthet injiceras i lyssnarens blodomlopp, stannar kvar och skvalpar runt på ett sätt man sällan möter. Med en spröd röst fylld av vemod och revolt berättas det om livet på avsatsen till vuxenvärlden såväl som avsatsen till existensen: punkten då ungdomens identitetsförvirring fick oss att bränna våra vingar i jakten på solen. Det är texter som beskrivs så ocensurerat och rakt att de omvandlas till den sannaste av känsla – det är Farväl Falkenberg som möter Fucking Åmål, Taxi Driver som möter Bibelns Höga Visan.

Albumet Tomhet, idel tomhet, som producerats av Jari Haapalainen, innehåller 10 sånger som på olika sätt sammanfattar tankar om Livets vara (eller icke vara) – i relation till ett religiöst arv. Bandet själva summerar det som ”en afton på slottet med Gud och Döden som bordssällskap”. Albumet pendlar mellan raka svängiga poplåtar och mer episka meditativa spår – allt vilande under en kärleksfull och tröstande skugga. Sångerna utgår från Stockholm, som beskrivs som en stad där folk har somnat – alla är på väg därifrån, men få vågar bryta upp. Som vore man huvudpersonen i en roman av Ulf Lundell eller någon film av Bergman, betraktar man Himlen och Jorden från ett broräcke i den sena skymningen, minuterna innan det dagas. Den krassa tillvaron i huvudstaden skildras intensivt – med en ständig längtan efter närhet och gemenskap. På albumet medverkar bl.a Sibille Attar, Maria Eriksson och Irma Schultz Keller. Dessa bidrar till att genom Christopher Sanders texter gestalta en församling kärleksfulla karaktärer; demoner i ett tidlöst och eget universum.

”Vi är inte personer med förkärlek för stora ord, men vi känner att vi med Tomhet, idel tomhet lyckats skapa ett vackert album. Vi är stolta och hoppas att musiken ska betyda något värdefullt för dem som hör den.”, säger bandet.

Känslorna känns befogade, med Tomhet, idel tomhet har [ingenting] skapat ett dramatiskt verk i klass med landets genom tiderna stora exilromantiker.

*************************************************

”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet och ett evigt jagande efter vind. Orden är Predikarens, Gamla testamentets och hela vår kulturs meningslöshetsapostel. Vad får människorna ut av all sin möda under solen? stönar han, bävande under det tunga arbete Gud har lagt på människan. Han förbannar skapelsen, käbblar med sin Gud, samtidigt som han hela tiden eftertraktar försoningen med honom.

Också [ingenting] riktar sig mot de högre instanserna på sitt tredje album. Skapelsen, villkoren, Gud, döden, den ensamma människan – uppmärksammas, fixeras och ställs under observation. Bandet är utrustade med ett särskilt musikaliskt mod. Musiken är full av tystnad, väntan, lystrande upprepningar, orden är laddade med undertext, det väsentliga ligger hela tiden utanför, bortom, dit musiken och texterna riktar lyssnarens uppmärksamhet. Modet ligger just i detta, att oavvänt fästa uppmärksamheten på det obegripliga, det ofrånkomligt svåra, det som ska frånta oss allt vi lärt oss, svepa oss med i glömskans flod. Att lyckas göra detta utan att drabbas av oro – utan istället med något slags bibehållen värdighet, är något som ligger immanent i bandets konstnärliga projekt. [ingenting] bygger med sitt tredje album ett tempel – i centrum av vår samtid – dit man kan gå och vara sig själv när alla andra och allt annat vill att man ska vara annorlunda.

Under några veckor flyttade bandet in i Christoffer Lundqvists lada och studio i Vallarum, i det inre Skånes dimhöljda kullandskap, där man genom stjärnbeströdda nätter, bland väggar bepansrade med elgitarrer, i ett rum fullt av vintagestärkare, exotiska instrument, echo chambers, rullbandare, omgivna av alkohol och katter, med Jari Haapalainen som kärleksfull moderator och barnmorska lät sig förlösas på sitt tredje album Tomhet, idel tomhet. Det är ett sorts mästarprov. Allt som funnits med från tidigare album känns igen här också: den nerviga dynamiken, kontrasterna, våldsamheten i det stillsamma, det värnlösa ursinnet, det nattsvarta och på samma gång naivt upprymda, det brutalt blottade och samtidigt befästa, de med lätt hand tecknade stockholmsbilderna. Jaget i Sanders textlandskap är alltjämt en ödslig och karg ort, där det kostar skjortan att vara. Men på Tomhet, idel tomhet har det hänt saker också, som får de två första plattorna att framstå som en sorts förstudier, ljudbilden har blivit större, omfångsrikare, vilket inte enbart låter sig förklaras med en ljudteknologisk förskjutning från lo-fi till hi-fi, utan som också har med en konstnärlig mognad att göra. Man litar på sina förmågor och vågar samtidigt tänja på gränserna för vad man förmår, och man seglar under gemensam flagg. Och det är inte bara orden som talar, utan även Mattias Bergqvists och Niklas Lundells trumstockar och tamburiner, Sebastian Ross rullande, mullrande basgångar och de sköra majsjuor som Tobias Måård och Andreas Jeppsson håller Sanders röst förankrad med, när den skickar i väg sina meddelanden med ett mäktigare tryck än man tidigare hört.

”Det var inspirerande att för första gången spela in musik utanför Stockholm. Att packa bilen full av musikutrustning, säga ”so long” till vänner och familj, se Globen försvinna i horisonten för att åka mot andra utsikter. Det var också otroligt inspirerande att spela in med Jari. Förutom att han är en professionell producent och en mycket hängiven ljudkonstnär, visade han sig också vara en lyhörd och kärleksfull person. Han har tillfört en tydlighet och skärpa till vår musik som vi tidigare saknat.”, säger bandet.

Predikaren klagar bittert över ordens otillräcklighet, ingen kan utsäga allt, säger han, ögat blir aldrig mätt på att se och örat får aldrig nog av att höra. När det gäller [ingenting] känns inte det som någon tröstlös utsaga. Det ständigt oavslutade, obesvarbara är också en sorts livsluft. Floden kommer, döden är på väg, så är det, men så länge sången ljuder, så länge cymbalerna ringer och gitarrerna kvider upphör den aldrig att vara på väg, så hålls döden levande. Tröst trots allt, med andra ord. Medan Predikaren söker försoning med sin Gud söker andra en avräkning. Predikaren kräver ett gudomligt svar som kan vara ett substitut för tomheten. Vissa kräver tomheten som ett substitut för Gud. Ytterligare andra drar sig för att definiera det odefinierbara – det som hävdar sig så väl utan att avgränsas eller namnges.” /J

Övrig info

[ingenting] är Niklas Lundell, Christopher Sander, Mattias Bergqvist, Sebastian Ross, Tobias Måård och Andreas Jeppsson.

På albumet medverkar Sibille Attar, Maria Eriksson, Irma Schultz Keller, Markus Krunegård, Jari Haapalainen, Marika Riley, Truls Carlberg Söderman, Magnus Jonson och Karolina Komstedt.

Illustrationer som används i samband med albumet har gjorts av Tobias Måård och säljs på Fönstret, Ringvägen.


Hör av er till info@skiva.se för pressbilder och albumbiografier.

© Skiva 2017