The Bells

Hemsida | www.thebells.se

Jag är ambivalent i precis alla situationer. Pendlar mellan ett enormt förklarningsbehov och inget alls. Tänker att hade man varit ute efter att förklara hade man kunnat skriva pressreleaser istället för att släppa skivor, och hade man kunnat förklara hade det varit onödigt att spela in en skiva från första början.

Det är klart det !nns mycket som spelar in. Allt man har gjort förut, vad man läst, sett och hört. Var man kommer ifrån. Sånt har alltid relevans. Men helst, tänker jag, skulle jag vilja låta saker vara osagda.

Samtidigt vet jag att jag går omkring i mina tankar precis som alla andra. Ibland tänker jag att det inte !nns någon som är som mig eller fungerar som jag gör, men jag vet också att det är precis vad alla känner och tänker. Att det många gånger är precis vad vi har gemensamt. Alla är unika och det är inget speciellt med det. Ingenting är som något annat och det säger faktiskt ingenting. Det är nästan så att det är mer speciellt att vara som någonting annat.

I vintras åkte vi till Björn Olsson ute på Orust för att spela in ett album i hans studio. Vi gjorde de första inspelningarna under det största snöovädret västkusten sett på decennier och när jag och Björn gjorde klart sista mixen hade det blivit högsommar och vi grillade i trädgården. Det tog ett halvår.

Från början hade vi en idé om att vi ville göra låtar så självklara att det skulle kännas som om man redan hade hört dem förut. Referenslös musik som lät helt vanligt, som man skulle känna igen sig i men utan att riktigt kunna placera varför. Och egentligen, insåg vi väl efterhand, är det väl så helt vanlig popmusik låter ifall den är bra.

Skivan är rätt luftig. Vissa melodier är så tydliga att vi ofta spelar bredvid dem istället för att fylla ut dem exakt. Det finns någon slags tanke att om en melodi är nog stark så kommer den fram av sig själv, utan att man behöver stryka under den. Att uttrycket i sig kan bära melodin och att den ändå kommer när man lyssnar. Istället för att lägga till så plockade vi bort. Istället för att laga lät vi saker vara trasiga. Albumet är fullt av brister och produktionen är dessutom väldigt tydlig och avslöjande. Man hör precis alla svagheter. Jag tänker mycket på att det är så och säkert gör jag det för att man känner sina egna brister bättre än något annat.

Ibland tänker jag att det är därför vi har varandra. Med sin familj och sina vänner inser man att vi är som vi är, men att alla brister man ser inte är allt man är. Man upptäcker att det !nns mycket mer som man aldrig hade kunna upptäcka på egen hand. Ofta är det också just där man märker att man hör ihop med de man hör ihop med. Att man har många “er brister, och kanske att man har många av dem gemensamt med andra.

Ibland tänker jag att det är poängen med allting. Att hitta de där punkterna där vi sitter ihop. Jag har alltid tänkt att det är svagheterna som gör att det trots allt bär, att det är våra gemensamma nämnare som gör att vi trots allt håller samman. Dessutom är bristerna så mycket mer intressanta än motsatsen. Trots att det är de man alltid slätar över. Det är det som gör demoinspelningar till så underbar musik. Att ingenting ännu har hunnits slätas över. Oavsett hur mycket det brusar eller hur många missar som görs så är en låt aldrig tydligare än på en demo.

Sedan gör man pålägg för att förstärka alla uttryck. Man lägger dit stråkar, klockspel och dubbar, samtidigt som man lagar alla missar. Finns det plats för en matta lägger man ut den. Men för varje pålägg man gör tar man också bort en del av det utrymme som fanns där innan. Bristerna täcks över och sedan när hela ljudbilden fylls upp !nns det bara kvar plats för det som är inspelat.

När man lyssnar på en demo hör man allt som ska bli men som ännu inte finns. Det kan vara tusen vackra melodier över tre ackord. Allt får plats samtidigt. Och det är väl så någonting ska vara om det är riktigt bra, tänker jag. Att det inte bara säger någonting om något utan att det snarare säger något som får en att tänka något annat om något än vad man redan tänkt om just det.

För det är nåt av det svåraste av allt, tänker jag. Att föreställa sig någonting annat. Man har vad man gör och man är helt uppe i det. Hur hårt man än känner en känsla så är det ändå omöjligt att förstå hur den kändes när känslan väl passerat, bara för att man inte känner det längre. Lika svårt är det med allt annat, det går inte att tänka bort från det som är. Därför litar jag aldrig på personer som upprätthåller någon som helst övertygelse under en längre tid. Det är inte trovärdigt. Jag är själv sällan övertygad. Jag tänker inte säga att jag tycker Threads är bra.

————————————————————————————————-

Två tredjedelar av The Bells kommer från Luleå men bor inte längre kvar där fysiskt. I oktober släpper de sitt debutalbum Threads på egna bolaget Teg Publishing. Albumet är producerat av Björn Olsson (Håkan Hellström, Alf Robertsson, Franke, m.”.) och inspelat i hans studio ute på Orust under 2010. The Bells består av Jonas Teglund, Peter Nuottaniemi och Johan Forslind. Jonas Teglund spelar också med Park Hotell och i Mattias Alkbergs band Nerverna. Peter Nuottaniemi spelar med och är huvudsaklig textförfattare i The Bear Quartet sedan drygt tjugo år tillbaka.

Jonas Teglund,
september 2010


Hör av er till info@skiva.se för pressbilder och albumbiografier.

© Skiva 2017