Anarkist släpps den 21 september av Teg Publishing och distribueras av Playground Music.

En spira till vad som skulle bli Little Gang kom till liv under vintern 2010, utifrån amerikanska Stockholms-bon Jacob Snavely (Dag för Dag) kreativa rastlöshet och vilja att skapa något nytt. Han hade länge velat utmana den musikaliska processen och konventionen och satte ihop en oväntad grupp musiker och gick ner i Stockholms många replokaler, grottor och mörka källare och började spela. Med en lustfylld, barnslig och genuin vilja att uttrycka sig där orden inte räcker till, och utan pretentioner – föddes Little Gang.

Ryggraden i projektet består av Jacob Snavely, Carl von Arbin
( Shout Out Louds), Rebekka Karijord, Erik Nilsson (varierande band) och inte så lite hjälp av vänner som Ane Brun, Tobias Fröberg och Johannes Berglund.

Resultatet är rått, självlysande, smart och naivt. Ett rytmiskt drivet tåg med rösterna och berättelserna I förarsätet.
Debutalbumet “Half Of Everything” släpps september 2011.

- Skivan “Singing from the grave” är inspelad i ”Music á Matic”, med Henryk Lipp som producent. Henryk är en av de personer som sett mig flest gånger live, och därmed en hängiven lyssnare som känner till mina bästa och mina sämsta stunder på scen. Jag är en live artist, och därför har vi bestämt oss för att söka efter samma ärliga uttryck i inspelningarna som i mina uppträdanden.

Alla som hör Anna von Hausswolff stannar upp, lyssnar, blir berörda. Hennes röst definierar uttrycksfullhet. Ibland smeker den medhårs, ibland ryter den upp en storm; alltid tar den plats i ditt hjärta. Perfekt kombinerar den kunnande med rå känsla, realism med romantik. Vill du jämföra den med något konkret? Avlägg besök till naturens mest spektakulära vyer – Angelfallen, exempelvis – eller hälsa på i änglakören där Joan As Police Woman och Antony Hegarty tar ton.

Under rösten; arrangemangen. Annas piano ger ett dramatiskt och melodiskt fundament åt hennes stämma; tonerna som stiger ur dess träkista blöder. Kongenialt klingande; instrument och lyrik i harmoni. Alla som hör Anna von Hausswolff blir missionärer. Anna genomförde sin debutspelning hösten 2008. Sedan dess har ryktet om henne gått, ropats från först och främst Göteborgska hustak. Show har lagts till show; gemensamt dem emellan Annas totala brist på hämningar. I konsertsituationer ger hon allt.

14 augusti 2009 uppträdde så Anna – som en del av Way Out West – innanför Annedalskyrkans mäktiga tegelväggar. Den månghövdade publiken där närvarande hänfördes och ryktet började sprida sig likt en löpeld Sverige runt. Sara Martinsson har intervjuat Anna i P3Pop, Björn Schagerström likaså i Groove. GP Osignat har recenserat hennes MySpace, Tramsessions har fångat henne sjungandes i en spårvagn. Et cetera.

Singing From the Grave:
(5/5) Göteborgs-Posten
(5/5) City Skåne
(5/5) RADAR Magazine
(6/6) GAFFA
(9/10) Sonic Magazine
(9/10) Rocky
(5/6) Nöjesguiden
(4/5) Dagens Nyheter
(4/5) Dagens Industri
(4/5) Aftonbladet
(4/5) Expressen
(4/5) Borås tidning
(4/5) Smålandstidningen
(4/5) TT Spectra
(4/5) Sydsvenskan
(4/5) Västerbotten Kuriren
(4/5) Gefle Dagblad
(4/6) SvD

‘If I Had A Heart’ is the first single from Fever Ray: a stirring mantra, a boundless loop, a deep sleep spreading over fields and endless oceans. A dark evocation of hope and a demand for “more, give me more”.

Music and lyrics by Fever Ray, and the track was produced by Fever Ray & Christoffer Berg. The video for ‘If I Had A Heart’ was directed by Andreas Nilsson.

Marching Band är ett popband som bildades av Jacob och Erik för sex år sedan när de båda flyttade till Linköping för studier. Studierna minskade dock i intensitet i takt med att deras musik nådde ut till en större publik. På krokiga avvägar via en turné i Sydafrika fick de kontakt med ett amerikanskt förlag och skivbolag som lyfte deras karriär till en ny nivå, i stort sett helt utan att bli uppmärksammade i Sverige.

Marching Bands nya album Pop Cycle släpps i Sverige fysiskt 24/11, 2010 på egna bolaget Uncomfortably Numb Records. Bandet jobbar ständigt på nya idéer och Pop Cycle är frukten av ca 2 års arbete sedan bandets första album Spark Large spelades in ett soligt Los Angeles och ackompanjerades av ljumma nattliga cykelfärder genom villakvarteren i The Valley. Pop Cycle däremot spelades in i Stockholm under mörkaste november i källarlokaler med obefintligt ljusinsläpp. Det kan vara en förklaring till att Pop Cycle har ett lite mer melankoliskt sound än Spark Large, men utan att förlora Marching Bands typiskt intrikata melodier och komplexa arrangemang som omgärdas av en oemotståndlig pop-känsla. Albumet är producerat av Jari Haapalainen som knappast behöver någon närmare presentation.

This duo play low-key, folk-touched indie pop… [They] trade high, close harmonies and reassuring words over a warm, slightly ramshackle backing of acoustic guitar, piano, drums, and light electronic effects, like the Shins sliding down better-fitting chutes.
-Pitchfork

Indie-pop that is chock-full of luscious melodies and arrangements.
-Billboard

Next big thing alert!
-Othermusic.com

Det är klart det !nns mycket som spelar in. Allt man har gjort förut, vad man läst, sett och hört. Var man kommer ifrån. Sånt har alltid relevans. Men helst, tänker jag, skulle jag vilja låta saker vara osagda.

Samtidigt vet jag att jag går omkring i mina tankar precis som alla andra. Ibland tänker jag att det inte !nns någon som är som mig eller fungerar som jag gör, men jag vet också att det är precis vad alla känner och tänker. Att det många gånger är precis vad vi har gemensamt. Alla är unika och det är inget speciellt med det. Ingenting är som något annat och det säger faktiskt ingenting. Det är nästan så att det är mer speciellt att vara som någonting annat.

I vintras åkte vi till Björn Olsson ute på Orust för att spela in ett album i hans studio. Vi gjorde de första inspelningarna under det största snöovädret västkusten sett på decennier och när jag och Björn gjorde klart sista mixen hade det blivit högsommar och vi grillade i trädgården. Det tog ett halvår.

Från början hade vi en idé om att vi ville göra låtar så självklara att det skulle kännas som om man redan hade hört dem förut. Referenslös musik som lät helt vanligt, som man skulle känna igen sig i men utan att riktigt kunna placera varför. Och egentligen, insåg vi väl efterhand, är det väl så helt vanlig popmusik låter ifall den är bra.

Skivan är rätt luftig. Vissa melodier är så tydliga att vi ofta spelar bredvid dem istället för att fylla ut dem exakt. Det finns någon slags tanke att om en melodi är nog stark så kommer den fram av sig själv, utan att man behöver stryka under den. Att uttrycket i sig kan bära melodin och att den ändå kommer när man lyssnar. Istället för att lägga till så plockade vi bort. Istället för att laga lät vi saker vara trasiga. Albumet är fullt av brister och produktionen är dessutom väldigt tydlig och avslöjande. Man hör precis alla svagheter. Jag tänker mycket på att det är så och säkert gör jag det för att man känner sina egna brister bättre än något annat.

Ibland tänker jag att det är därför vi har varandra. Med sin familj och sina vänner inser man att vi är som vi är, men att alla brister man ser inte är allt man är. Man upptäcker att det !nns mycket mer som man aldrig hade kunna upptäcka på egen hand. Ofta är det också just där man märker att man hör ihop med de man hör ihop med. Att man har många “er brister, och kanske att man har många av dem gemensamt med andra.

Ibland tänker jag att det är poängen med allting. Att hitta de där punkterna där vi sitter ihop. Jag har alltid tänkt att det är svagheterna som gör att det trots allt bär, att det är våra gemensamma nämnare som gör att vi trots allt håller samman. Dessutom är bristerna så mycket mer intressanta än motsatsen. Trots att det är de man alltid slätar över. Det är det som gör demoinspelningar till så underbar musik. Att ingenting ännu har hunnits slätas över. Oavsett hur mycket det brusar eller hur många missar som görs så är en låt aldrig tydligare än på en demo.

Sedan gör man pålägg för att förstärka alla uttryck. Man lägger dit stråkar, klockspel och dubbar, samtidigt som man lagar alla missar. Finns det plats för en matta lägger man ut den. Men för varje pålägg man gör tar man också bort en del av det utrymme som fanns där innan. Bristerna täcks över och sedan när hela ljudbilden fylls upp !nns det bara kvar plats för det som är inspelat.

När man lyssnar på en demo hör man allt som ska bli men som ännu inte finns. Det kan vara tusen vackra melodier över tre ackord. Allt får plats samtidigt. Och det är väl så någonting ska vara om det är riktigt bra, tänker jag. Att det inte bara säger någonting om något utan att det snarare säger något som får en att tänka något annat om något än vad man redan tänkt om just det.

För det är nåt av det svåraste av allt, tänker jag. Att föreställa sig någonting annat. Man har vad man gör och man är helt uppe i det. Hur hårt man än känner en känsla så är det ändå omöjligt att förstå hur den kändes när känslan väl passerat, bara för att man inte känner det längre. Lika svårt är det med allt annat, det går inte att tänka bort från det som är. Därför litar jag aldrig på personer som upprätthåller någon som helst övertygelse under en längre tid. Det är inte trovärdigt. Jag är själv sällan övertygad. Jag tänker inte säga att jag tycker Threads är bra.

————————————————————————————————-

Två tredjedelar av The Bells kommer från Luleå men bor inte längre kvar där fysiskt. I oktober släpper de sitt debutalbum Threads på egna bolaget Teg Publishing. Albumet är producerat av Björn Olsson (Håkan Hellström, Alf Robertsson, Franke, m.”.) och inspelat i hans studio ute på Orust under 2010. The Bells består av Jonas Teglund, Peter Nuottaniemi och Johan Forslind. Jonas Teglund spelar också med Park Hotell och i Mattias Alkbergs band Nerverna. Peter Nuottaniemi spelar med och är huvudsaklig textförfattare i The Bear Quartet sedan drygt tjugo år tillbaka.

Jonas Teglund,
september 2010

”Vi undanber oss allmosor” – resonerade Roenik inför singelreleasen av ”Someone’s love is going to die” och släppte, istället för cd, en T-shirt. Och mot bakgrund i hur digitaliseringen av musik har utvecklats släpper nu bandet även denna gång ingen cd – utan en film och en hel rörelse!

FILMEN består av ihopklippt material från bandets guerillaspelningar på bibliotek och i hotellfoajéer, varuhus mm. Dessa uppmärksammade spelningar började sprida sig och man uppfann Dogma (Department Of Guerilla Musicians & Artists) som ett paraply för alla kreatörer som vill vara med och ”röra om i grytan”.

Syftet med att släppa någonting annat än en cd-skiva är att belysa det faktum att de flesta skivköpare är underbara människor som vill ge artisten något i gengäld för de stunder musiken skänkt dem. Om cd:n sedan lyssnas på eller bara får agera forslingsmedie – affär till dator – siar inte bandet om, men de ser möjlighet till utlopp för en bubblande kreativitet bortom musikens forum i det att de vill ge något verkligt och fint tillbaka.
Om du ändå vill ha en skiva så kommer den vara en bränd handskriven cd, utan fodral, som sprids likt en klubb-flyer i klädbutiker och på barer runt om i landet. På skivan står också bandets hemsideadress (roenik.com) där den som vill får gå in och ladda ner låten samt se på videon.

Safe, not Sound är andra singeln från Roeniks kommande album inspelat i London med Yoad Nevo (Air, Pet Shop Boys, Sugababes, Dave Gahan…) och kommer att släppas(?) den 16:e maj i samband med fler Dogma-aktioner och en releasespelning på Park Lane (gbg).

Anna-Maria Blixt’s debutalbum är fyllt av självbiografiska historier och påhittad poesi. Det strömmar och dyker och smeker på ett sånt där sätt som bara viss musik kan med en röst berusad av känslor. Albumet har ingen avigsida utan är snarare en känsla i sin helhet du vill bli del av, ett sound som fångar in och stannar kvar .

Den första singlen ‘Two peas in a pod’ öppnar skivan med en otvingad glädje och speglar albuments karaktär med
sin enkelhet och melodiösa sammansättning.Därifrån kan man följa skivan upp till ‘The Sky and I’ ochner till ‘Downtown’ och läsa spektrumet emellan där alla känslor rymms.

Musiken balanserar mellan glädje och spritt, vemod och stillsamhet på ett vackert och utelämnande sätt  och visar precis hur bra det kan bli när världar möts.