Som socker på detta uppträder Wildbirds & Peacedrums live på årets Polarprisutdelning den 30e augusti där de tolkar prisvinnaren Björk’s “Human Behaviour”. Duon finns tillgängliga för intervju.

RIVERS:

4/5 I DN
4/6 I SVD
4/5 I GP

Resultatet är makalöst. Öppnande ”Bleed Like There Was No Other Flood” sätter nivån direkt med känslan av en sakral Bachmotett i modern urban urblues- tappning. Jag ryser
8/10, Sonic Magazine

…I stället präglas skivan av ett klädsamt allvar och kanske framförallt en stark målmedvetenhet.
5/6, GAFFA

9/10 PÅ DAGENSSKIVA.COM!!

Giant Guitar? Gigantiskt band om du frågar mig. Äntligen ska alla få se vad jag sett i snart tio år, höra vad jag har hört. De har harvat så länge utan att få den uppmärksamhet de verkligen förtjänar. Leaders Off har ett gigantiskt hjärta. Ett hjärta som pumpar så hårt att hela replokalen skakar. Från det före detta fängelset via porrfilmsstudion till det gamla mentalsjukhuset på Restad Gård i Vänersborg. En stad där man plockar upp bandyklubban, kanylen eller instrumenten för att klara av småstadstristessen. Grabbarna gjorde rätt val.

Leaders Off, en grupp högst egna individer som tillsammans bildar en kraftfull enhet. I en liten stad tager man vad man haver, vissa råkar bara ha mer tur än andra i given. Bandets liveframföranden har berört många, inte bara på den svenska västkusten utan även i ett antal städer runtom i Europa. Och de kommer bara att bli fler. Män och kvinnor har
blivit hänförda, velat få med sig en skiva hem, men lämnats snopna kvar med en tröstinköpt t-shirt hängandes över axeln.

Efter att ha spelat in hundratals låtar, i allt från det egna fuskbygget till Svenska Grammofonstudion, och skrotat minst lika många på vägen kändes det som att det var hög tid för att det verkligen skulle bli av. Debutalbumet. De påstår sig inte ha känt något behov av att få det ur sig tidigare, men jag och många med mig har så länge väntat på att Leaders Off skulle gå från att vara ett fantastiskt liveband till att bli bara fantasiska. Giant Guitar blev slutet på väntan. Skivan är inspelad av Per Stålberg (Division Of Laura Lee, Daniel Gilbert), Olle Björk (The Change, Daniel Gilbert) och Peter Bader (The Change) i Welfare Studios, Göteborg, under hösten 2009 och själva musiken beskriver de bäst själva: ”Vi gillar Dinosaur Jr, Pavement och Sonic Youth. Vi provoceras av allt för lågt mixade trummor, covers och av dåligt underbyggda jämförelser med andra svenska band.”

Giant Guitar? Nog för att Leaders Off har en förkärlek till oväsen, det är ändå ett enkelt, nästan naket, sound man möts av. Texterna är okomplicerade och charmigt naiva. ”Vi vill inte skriva den vanliga klassiska rocktexten än en gång. Vi vill skriva låtar som handlar om oss. Vi bor inte i LA och det vet vi. Vi har fattat.” Snart kommer också världen att fatta. Efter att ha agerat förband till stora svenska akter som Daniel Gilbert, Tiger Lou och Division of Laura Lee är det dags för Leaders Off att stå på egna ben. Det är dags att visa att bandet är lika stort som den där gitarren i skivans titel.

- Mikael Björklund, 2010

Juli: ”You Better Run”.

”Där är det inte mycket kompgitarrer. Tror jag och Jari spelar sammanlagt fyra hela ackord eller nåt. Resten är melodier, riff och rytmgrejer. De går in och ur varandra … som alger, som spöken, som ålar genom lik på havets botten.”
Mattias Alkberg

När The Bear Quartet förra året släppte sitt album ”89” kändes det som en comeback. 3 år hade förflutit sedan det innankommande albumet och bandets basist Peter Nuottaniemi hade hoppat av. Men någonstans i ruset av ett fylle-SMS som resulterade i ett bolagsbyte från klassiska A West Side Fabrication till Malmöbolaget Adrian Recordings, kom Peter tillbaka på pallen med basen i handen och pennan vassare än någonsin. Albumet som sedan följde blev ett av de mest uppmärksammade förra året, med fantastiska recensioner, årsbästaplaceringar och radiotid. Lägg till detta lite Grammisavsky och M.A. Numminen-samarbete, så förstår ni att The Bear Quartet verkligen var tillbaka i ett kreativt rus, ett rus som inte verkar ha lagt sig. Redan nu är de tillbaka med ett nytt album, utan glimten i ögat och utan att dra på munnen kallar de det – Monty Python.

Att The Bear Quartet är ett av Sveriges mest inflytelserika indieband behöver man inte vara Terry Ericsson för att hålla med om, men om man tror att deras position endast härrör från deras fullständiga fuck you-attityd, gör man det enkelt för sig. Skrapar man endast lite på ytan träder man snart ner i en konstnärsvirvel och ett kreativt centrum där man aldrig vet vad som sipprar ut. Det enda man vet är att allt håller en klass som hållit dem på toppen i över 20 år.

”Monty Phyton” är bandets 16:e album, från 90-talets popalbum, till urladdningen med ”Ny våg” 2002 och de mer elektroniska och experimentella skivorna ”Saturday Night” och ”Eternity Now” 2005. Mellan senaste albumet ”89” och ”Monty Python” finns det en röd tråd. Frågan är bara vilken?

The Bear Quartet – Monty Python (2010)

Så fort vi avslutade inspelningen av 89 började vi repa in nya låtar.
Vi presenterade skelett, grova skisser, riff och melodier för varandra som vi sedan utvecklade till, jag vill inte säga låtar, för det var inte det från början. Det var ljud som gick in och ur varandra. Långa varv och melodier och ingen hörde riktigt vad de andra höll på med.
Flera gånger kändes det tröstlöst. Tidigare har jag haft en ganska tydlig bild av låtarna redan innan vi började nöta dem, men så var det inte nu. Jag tror väl inte någon av oss hade det. Vi bara litade på att det i slutändan skulle sys ihop, att helheten skulle vara överordnad detaljerna. För är det någon skiva vi gjort som består av detaljer så är det den här.

Ibland tänker jag att The Bear Quartet är en modell, en fungerande anarki. Praktisk socialism. Jag vet att det är skillnad. Med anarki menar jag att alla får göra precis som de vill så länge det inte inkräktar på någon annans visioner. Med socialism menar jag att vi verkar för en utopi utan att helt förstå hur denna kommer att se ut när vi väl är framme, eller vad de olika delarna har för samband.
Anarki är roligt, socialism är hårt arbete men resultatet är ungefär detsamma.
I BQ är jag helt klart dummast i huvet. Kanske är det därför jag upplevt den här skivan, dess tillkomst, som så jobbig, då jag alltså inte kunnat urskilja resultatet förrän jag hade det framför ögonen.
Eller så var det så för oss alla. Det är socialismen, tänker jag.
Proletariatets diktatur i skepnad av färdiga låtar i en viss följd. Å andra sidan, det var roligt att bygga sina egna vägar, färglägga själv. Sitta i replokalen och höra nånting växa fram som blev ännu bättre än mina egna delar, delar jag mejslat ut till, så nära jag kunnat, perfektion. Och att sedan upptäcka att alla andra gjort samma sak. Anarki.
Jag märker ju att det här kan framstå som lite pretentiöst, men helt ärligt, det här är den mest ambitiösa skiva vi någonsin gjort.
Progressivt. Och om någon har problem med det så skiter väl vi i det.
Det är popmusik, rock som kanske tar lite tid att hitta in i, för mig tog det alltså nästan ett år, men om man ger upp innan man gjort det är man lat och det tolererar jag fan inte.
Det här är musik gjord av människor som är dubbelt så gamla nu, jämfört med när de började. Som vet vad de håller på med, som litar på de andras förmåga att leverera genialiteter när så krävs. Som vet att nuet består av ungefär en tredjedel förflutet och resten framtid. Som, äh, jag driver med er nu. Nuet är nu och korrelerar det med något annat är det lika delar slump och erfarenhet. Om texterna på 89 hade något slags tema så var det The Bear Quartet, hur vi interagerade med varandra och inte. Den här gången handlar det mer om oss personligen och om dig och dig och dig. Monty Python är ett bevis på att man kan vara relevant ända in i döden och att anarki fungerar. Och till syvende och sist handlar det ändå om vad musiken gör med en. Jag gråter när jag lyssnar på hur det blev, för det är så vackert och jag kan för mitt liv inte förstå vad det var jag tvivlade på.
Mattias Alkberg

www.thebearquartet.com

Sommaren 2010 gör The Bear Quartet 4 spelningar:
2010-05-27 – Siestafestivalen – Hässleholm (S)
2010-06-04 – Strand – Stockholm (S)
2010-07-04 – Roskildefestivalen – Roskilde (DK)
2010-07-31 – Storsjöyran – Östersund (S)

http://www.wayoutwest.se/

Parken lärde du känna runt 2008, b.la. genom hitsinglar som ”Jag Har Var Vart Vilsen, Lisa” och ”Åt Helvete Med Himlen”.

Den 29e september släpper Parken sitt andra album, ”Framtiden Var Här” och första smakprovet hör du på landets radiostationer i form av singeln ”Ser Du Stjärnan I Det Grå?”.

Nio nya låtar har spelats in under vargavintern 2010 tillsammans med producenten Henrik von Euler (Rigas). Mycket känns igen från debuten men det nya materialet har ett större djup i såväl ljudbild som textmässigt. Influenserna från The Clash och Bowie blandas upp med hårdare elektroniska ljud och rytmer och Pelle Lindroth sjunger som om livet hängde på det

I Sommar kan du också se Parken live på kulturhusets tak den 17:e juni och på Emmabodafestivalen.